Det har upprepats som ett mantra: “Alliansfriheten har tjänat oss väl”. Och ja, svensk hållning har hållit oss utanför konflikter, inte minst andra världskriget. Men “alliansfria” Sverige har länge lutat sig mot vänligt sinnade västländer och hoppats på deras solidaritet i händelse av att vi blir anfallna. Lägg därtill att vi länge haft nära samarbete med Nato.
Frågar man historiker som Herman Lindqvist, Peter Englund och Lars Trägårdh är påståendet om långvarig alliansfrihet kanske inte helt förenligt med verkligheten. Den svenska alliansfriheten under andra världskriget kom med ett pris – ett som innebar att järnmalm exporterades till Tyskland och nazitrupper transporterades över svensk mark. Lindqvist går så långt i SVT:s Politikbyrån att han påstår att Sverige inte ett enda av de senaste 200 åren varit alliansfritt.
Frågar man norrmännen om alliansfriheten tjänade dem svarar en del: Ja – fram tills att en ond övermakt, den gången Hitlertyskland, attackerade oss. Nato-partnern Ukraina har liknande erfarenheter av sin alliansfrihet. Rysslands president Vladimir Putin synade västvärldens muntliga solidaritetsförklaringar, hotade med kärnvapenkrig och invaderade.
Frågar man norrmännen om alliansfriheten tjänade dem svarar en del: Ja - fram tills att en ond övermakt, den gången Hitlertyskland, attackerade oss.
— Frida Park
Ett av Putins motiv var att trycka tillbaka Nato, längre bort från Rysslands gränser. Och sedan dess befinner sig Europa i ett läge det inte har gjort sedan freden 1945. Säkerhetsläget är oåterkalleligt förändrat. Allvaret blir tydligt när en av svensk alliansfrihets största tillskyndare, Socialdemokraterna, efter en exempellöst snabb process nu gjort en helomvändning och öppnat för en ansökan om Natomedlemskap.
[ Historiskt besked: S säger ja till Nato ]
På knappt femton år har Sverige gått från nedrustning av försvaret 2008 till att anpassa försvarsbudgeten till Natos krav om två procent av BNP och nu: göra gemensam sak med Finland och försöka övertyga Turkiets Erdogan, som nu liksom under flyktingkrisen inte tvekar att köra med utpressning, om att släppa in oss i “Nato-värmen”. Insikten om bristande svenska möjligheter att på egen hand hålla Putins kärnvapen stånd har skakat om även tidigare Nato-motståndare.
Den säkerhetspolitiska rapport som släpptes i fredags fick i sin analys stöd av samtliga riksdagspartier. Men varken MP och V delar slutsatserna om att ett svenskt Natomedlemskap skulle höja tröskeln för ett ryskt anfall mot Sverige och stärka solidariteten mellan länderna i Östersjöområdet.
Det finns goda argument för och emot Nato, som ledarsidan skrivit tidigare om. Men nog är det rimligt att anta att ett svenskt och ett finländskt medlemskap i Nato skulle verka avskräckande för Ryssland?
[ Elisabeth Sandlund: Natofrågan klyver nationen när opinionen svänger ]
En springande punkt är vad som kan hända under tiden ansökan behandlas. Här återfinns en av förklaringarna till varför svensk och finländsk process hanterats skyndsamt: Så länge Putin är upptagen med kriget i Ukraina är risken för ett militärt angrepp i Östersjöområdet låg. Det hindrar inte att annan form av skadliga angrepp, som till exempel cyberattacker, är troliga och till och med sannolika.
Finländska statsministerns, Sanna Marins, ja till Nato ledde till omedelbara besked från Ryssland om närmare utplaceringar av kärnvapen om Finland och Sverige går med i Nato. För säkerhets skull ror brittiske premiärministern Boris Johnson och statsminister Magdalena Andersson runt i en eka på Harpsundssjön efter att ha undertecknat solidaritetsförklaringar om ömsesidigt stöd i händelse av angrepp.
Tröskeln till kärnvapenkrig är lägre än på länge.
— Frida Park
Ett viktigt frågetecken är svenska fortsatta möjligheter att verka för nedrustning. Hotet om kärnvapenkrig har mullrat sedan Hiroshima, under kalla kriget med upprustning och terrorbalans. I dag leder såväl Putin som presidenten i USA, Joe Biden, länder som har deklarerat att de kan komma att använda kärnvapen om “statens existens är hotad” (Ryssland) eller om det ligger i statens “vitala intressen”(USA). Vad som ligger i dessa begrepp är inte klarlagt, som Erling Medefjord skriver om i Vårt Land. Men klart är att doktrinerna möjliggör användning av kärnvapen utan att någon annan part gjort det. Tröskeln till kärnvapenkrig är lägre än på länge.
[ Svenskt nej till kärnvapenförbud kritiseras från kristet håll ]
Ett svenskt Nato-medlemskap skulle onekligen påverka möjligheterna att fortsätta arbeta för nedrustning. Vill man vara optimistisk skulle det på kort sikt försvåra men på lång sikt kunna innebära möjligheter för Sverige att samtala med många länder för att få till stånd avtal som kan begränsa användningen, nedrusta nuvarande arsenaler och också för att motverka att fler länder skaffar kärnvapen. Optimistiskt, ja.
Den tid vi lever i är mer pessimistisk, instabil och hotfull än på länge. Att navigera rätt, fatta visa beslut för Sverige och hela världen, är inte lätt. Men ett är säkert. Det är tydligt att Putin misslyckats grovt med målet att snabbt besegra Ukraina och minska Natos inflytande i Europa. Det blev tvärtom.
