Alla de vanliga honnörsorden och några till kunde bockas av när kulturminister Jeanette Gustafsdotter och integrationsminister Anders Ygeman höll presskonferens tidigt på tisdagsmorgonen för att presentera de nya reglerna för stöd till trossamfund och övrigt civilsamhälle. “Eldsjälarna i civilsamhället är viktiga för den svenska demokratin.” “Varje sten ska vändas för att motverka våld och kriminalitet.” “Kontrollen över skattemedlen ska stärkas.” “Det stöd som ges ska ha legitimitet”. “Trossamfunden ska veta vad som förväntas av dem.” “Definitionen av vad som är ett religiöst samfund ska moderniseras.”
Att nya demokratikrav var att vänta har varit känt sedan länge. Behovet av en modernisering har lyfts fram inte minst av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Utredningar har gjorts. Nu skulle beskedet komma. Problemet var bara att ministrarnas framträdande väckte fler frågor än vad det besvarade. Det ligger något djupt paradoxalt i att en presskonferens med tydlighet som nyckelord i stället blev en orgie i otydlighet.
Våldsbejakande islamism ska inte finansieras med skattemedel. Så långt är alla med på noterna. Men vad betyder det i praktiken att trossamfund och andra civilsamhällesorganisationer som anses motverka demokratiska värden inte ska få bidrag? Att verka för jämställdhet och mot diskriminering nämndes som exempel. Innebär det att ett religiöst samfund som inte tillåter kvinnor att bli präster eller imamer är utestängt från statligt stöd? Eller att den kyrka som accepterar endast vigslar mellan man och kvinna kan se sig blåsta på pengar från det offentliga? (Till det som faktiskt sas, eller åtminstone antyddes, på presskonferensen hörde att de nya statliga reglerna förväntas bli normerande även för bidrag från kommuner och regioner.)
Om regeringen har formulerat tydliga demokratiregler som alla ska förstå, ta till sig och agera utifrån borde rimligen åtminstone något exempel ha kunnat lämnas.
Ett av de få tydliga beskeden från de luddiga ministrarna var att samfundens religiösa verksamhet ska finansieras av dem som betjänas och som är bosatta i Sverige. Avsikten är tydlig. Extrema riktningar inom islam ska inte kunna skicka pengar till moskéer i Sverige för att bekosta en förkunnelse som går stick i stäv mot svensk lagstiftning. Men, som Dagen nyligen påpekat, vad innebär det för den kyrka i ett tidigare missionsland som vill återgälda vad den tidigare fått från Sverige och bekosta en satsning på mission i retur?
[ Elisabeth Sandlund: "Kyrkorna är mer än bra att ha för stat och kommun" ]
Just denna formulering tyder på att regeringen, i motsats till tidigare, vill göra tydlig boskillnad mellan religionsutövning, som inte ska få statligt stöd, och sådan verksamhet som också andra aktörer ägnar sig åt – sociala insatser, scouting och annat. Bortsett från att få trosutövare går med på att det inte finns ett tydligt samband mellan det ena och det andra borde det innebära att det som förkunnas i kyrkan eller moskén inte ska påverka möjligheterna till att få bidrag för annat. Tillåt mig gissa att det är en logisk slutsats som inte dragits i lagförslaget utan att det är precis tvärtom. Det som sägs under religionsutövningen eller återfinns i styrdokument är just det som kommer att avgöra om det blir några pengar från det offentliga.
Bygg inte ekonomin på den lösan sand som utgörs av det offentligas välvilja.
— Elisabeth Sandlund
Gissa? Det är väl bara att läsa vad som står i lagrådsremissen? Så borde det vara. Men den klubbas inte av regeringen förrän på torsdag och blir offentlig först därefter. Så presskonferensen om tydliga regler mynnade ut i en monumental otydlighet. Det borde kort sagt inte ha hållits, i alla fall inte förrän det fanns fakta att presentera.
För de kristna samfunden gäller fortsatt den gyllene ekonomiska huvudregeln: Gör er inte beroende av stöd från stat, kommun och region. Bygg inte ekonomin på den lösan sand som utgörs av det offentligas välvilja, som växlar med de politiska konjunkturerna. Välj hälleberget – en finansiering som bygger på människors fria val att vara med och utbreda Guds rike genom att proklamera Jesus Kristus i ord och handling. Att låta den viljan få extra eldunderstöd av ett ännu mycket generösare gåvoavdrag än i dag är något att arbeta för. De antidemokratiska krafterna i vårt land behöver förvisso motverkas – men med andra medel än vad regeringen tänker sig.
