I alla tider och överallt, så också i vår tid och i vårt eget land, har människor farit illa av sådant som görs i religionens namn. Att hylla religionsfriheten får aldrig leda till att det offentliga samhället ser mellan fingrarna när religionen missbrukas så att lagstiftning rundas och människor förtrycks. De senaste exemplen svarar SVT:s Uppdrag granskning för som i två program avslöjat först förekomsten av så kallade njutningsäktenskap och därefter omöjligheten för muslimska kvinnor att i vissa fall få en skilsmässa godkänd.
Integrationsminister Anders Ygeman har pekat på att de nya skärpta demokratireglerna för statligt stöd till trossamfund, som nu offentliggjorts i och med att förslaget skickats till lagrådet, syftar till att motverka just sådant. Tanken att ett nytt regelverk kommer att hjälpa måste tyvärr hänföras till kategorin fromma förhoppningar.
Visst kan man som Expressen utbrista: “Inte ett öre till imamer som struntar i svensk lag”. Men det är knappast sannolikt att de muslimska församlingar som tillämpar uråldriga och kvinnoförtryckande traditioner plötsligt skulle lägga dem åt sidan för att inte mista ett statligt bidrag av begränsad omfattning. På den här punkten behöver regeringen kort sagt hitta andra stenar att vända på – och göra det i samverkan med goda inommuslimska krafter.
När det gäller bidrag till trossamfund är statens kaka liten och därtill allt annat än säker.
— Elisabeth Sandlund
Exakt hur demokratikraven kommer att formuleras när de har passerat lagråd och utskott är omöjligt att veta. Men samfunden, kristna och andra, gör klokt i att bereda sig på en oviss tid där gränsfall och kantbollar riskerar att bli legio. Ett par exempel:
Trossamfunden förväntas leva upp till demokratiska grundvärden, där jämställdheten intar en honnörsplats. Men trossamfunden ska ändå få behålla rätten att välja vem som ska företräda “den religiösa kärnverksamheten” även om exempelvis kvinnor eller homosexuella därmed skulle särbehandlas negativt. Katolska kyrkan får alltså fortsätta att viga endast män till präster. Men vad utgör i andra sammanhang “religiös kärnverksamhet”? Det är långtifrån säkert att samfund och myndighet kommer att vara överens.
[ Kritik mot regeringsförslag om stöd till trossamfund ]
Ett trossamfund vars företrädare “uttrycker missaktning” för en grupp av personer med anspelning på exempelvis kön, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning ska inte komma i fråga för bidrag. En “saklig och vederhäftig” diskussion är dock tillåten. Var den gränsen går torde vara lika svårt som att avgöra som om tillräckliga åtgärder har vidtagits så att inte en inbjuden extern talare gör sig skyldig till en otillåten förlöpning så att hela samfundets bidrag ryker all världens väg.
Det är frestande att travestera det gamla talesättet och hävda att när det gäller bidrag till trossamfund är statens kaka liten och därtill allt annat än säker.
