En bärande idé bakom svensk välfärd, det stora systemet och samhällskontraktet är att den som saknar eget socialt eller ekonomiskt kapital ska få tillfälligt eller längre stöd vid till exempel sjukdom eller arbetslöshet. Ändå är det alltför ofta just de resursstarka, som har språk och intellekt och kan prata för sig och sina rättigheter, som tar sig fram och får hjälp och stöd, medan den lilla människan hamnar i kläm.
Det kan handla om de ryktbara, och svårforcerade, stuprören, där människor på grund av alltför fyrkantiga paragrafer blir utan stöd trots att de uppfyller villkoren. Det måste ses över, som Dagen återkommande lyft fram. Men den lilla människan är också den som drabbas hårdast när bidragsfusket brer ut sig.
Det borde vara alldeles självklart att ingen skattekrona ska gå till felaktigheter eller fusk. Det meddelade finansminister Mikael Damberg (S) i januari. Senast 1 januari 2023 ska en rapport om omfattningen på fusket presenteras. Mest troligt kommer siffrorna förfära oss. Bara Försäkringskassan hade 2020 återkrav på cirka en miljard kronor.
[ Elisabeth Sandlund: Lång väg kvar innan LSS blir vad lagen var tänkt ]
Ja, systemen är både ineffektiva och har hål. Lägg därtill en långtgående naivitet och ignorans inför luckorna som lett till att fuskarna har kunnat operera i lugn och ro alltför länge. Det är helt rätt att krafttag behövs för att sätta stopp för organiserad brottslighet som dränerar välfärden.
Det ska inte vara skamligt att vara i behov av samhällets stöd.
— Frida Park
I jakten på dem som åderlåter systemet har regeringen, i god tid för att kunna räknas i valrörelsen, kastat en påse pengar på så gott som alla myndigheter: “Här, vänd på stenarna”. Men de som redan, dagligen, avslöjar fuskare frågar sig när de beslut som behövs för att underlätta sökandet efter brottslingarna kommer att fattas.
En åtgärd som skulle underlätta jakten på fuskare är ytterligare möjligheter att samköra system. Vissa förändringar har redan gjorts, men långt ifrån tillräckligt. Att ändra regler och lagar som är till för att skydda människors integritet är förvisso inte okomplicerat, men i det här fallet rent av nödvändigt. Igen handlar det alltså om att bli av med onödiga stuprör, snarare än mer pengar.
[ Elisabeth Sandlund: Äldreomsorgen kan inte vänta längre på reformer ]
Ja, kartlägg och se till att straffen är kännbara. Men det är av största vikt att de som ropar på stopp för bidragsfusket aldrig misstänkliggör alla som faktiskt är i behov av stöd.
Ledarskribenterna, politiker och experter förfasar sig över fusket med assistansförsäkringen (nästan alla är kanske fuskare?), sjukförsäkringen (är folk egentligen så värst sjuka?) och a-kassan (det finns ju jobb – bara man vill?). Och så frammålas en bild av att alla som får stöd är fuskare.
Det ska inte vara skamligt att vara i behov av samhällets stöd. Det ska vara skamligt (och hårda straff för) att orättfärdigt tillskansa sig skattepengar som skulle ha gått till någon som verkligen hade behov av dem. De kontrollverktyg som krävs för att säkerställa detta måste vara skarpa och rätt avsedda för sitt syfte.
