Det finns spikar som alltid är frestande att hamra på, hur ihåliga hammarslagen än ekar. En av dem är den kristna, framför allt frikyrkliga, inställningen till homosexualitet. Det finns en mörk kuliss – kristenhetens tillkortakommande i förfluten tid genom att kyrkorna när det offentliga samhället såg homosexualitet som något straffbart och/eller sjukligt inte stod upp och hävdade det okränkbara människovärdet hos dem som förföljdes alldeles oavsett teologiska argument.
I vår tid, efter en total omsvängning i samhället i stort, är detta en bidragande faktor till den obändiga lusten att sätta åt pastorer som anses ha en felaktig och människoföraktande hållning. Och just nu, när regeringen lagt fram sitt förslag till nya demokratiregler för trossamfund, blir sådant högaktuellt för den som vill leda i bevis hur illa ställt det är.
Men i stället för att släppa lös några journaliststudenter och låta dem ägna sig åt ohejdat wallraffande kunde Aftonbladet (31/5) ha kontaktat några hbtq-personer som är engagerade i frikyrkan för att höra deras upplevelser. Nu bokades falska själavårdssamtal in hos intet ont anande pastorer och företrädare för Jehovas vittnen under förevändning att den fiktiva konfidenten behöver hjälp med att bearbeta problemen med sin sexuella läggning och inte vill vända sig till någon i den egna, likaledes fiktiva, församlingen. I efterhand avslöjades upplägget och reaktionerna bokfördes nogsamt.
Att wallraffa i form av fejkade själavårdssamtal är dessutom lika olämpligt som obehagligt.
— Elisabeth Sandlund
Att wallraffa – söka kunskap under falsk flagg, ofta med dold mikrofon och kamera – är en vedertagen journalistisk arbetsmetod. Men av medier som gör anspråk på seriositet ska den inte användas urskillningslöst utan sparas till sådana tillfällen när det inte går att få fram sanningen på något annat sätt. Det handlar det inte om här. Vilken hållning respektive samfund har i fråga om utlevd homosexualitet är ingen hemlighet. Det går lätt att googla fram. Och inget tyder heller på att de religiösa företrädare som utsatts skulle ha sagt något annat än vad som fångades på inspelningarna om de fått en öppen fråga av typen: “Vad skulle du säga till en ung person som kommer till dig och säger att han eller hon sliter med sin sexuella läggning och vill ha din och Guds hjälp att söka sin väg framåt?”
Att wallraffa i form av fejkade själavårdssamtal är dessutom lika olämpligt som obehagligt. Själavårdssamtal är ett av de oundgängliga redskapen i en prästs eller pastors verktygslåda. Att möta människor i andlig nöd, lyssna till deras berättelser, söka Guds vilja tillsammans med dem, stötta dem i deras livsval – det är ingen enkel uppgift, men ack så viktig. Utan den absoluta tystnadsplikten, som innebär att det inte ens får avslöjas att ett samtal ägt rum, skulle hela denna process vara omöjlig. Det är därmed därför att han tar sitt ansvar, inte därför att han vill smita undan, som en av pastorerna i Aftonbladets artiklar ger tydligt besked: “Jag kommenterar aldrig själavård över huvud taget, vare sig det har ägt rum eller inte”.
[ Frida Park: Gud älskar både Jonas Gardell och Stefan Swärd ]
I Aftonbladets artiklar hävdas att sju av ett tjugotal tillfrågade företrädare för församlingar dels “tydligt uttryckt missaktning mot homosexuella”, dels rekommenderat “metoder som kan ses som omvändelseförsök”. Om vad de andra två tredjedelarna svarade ges inget besked. Anade de oråd och lade på luren? Eller svarade de enligt majoritetssamhällets regelbok? Det hänvisas till MUCF:s undersökning bland svenska ungdomar där 18 procent uppgav att de varit utsatta just för omvändelseförsök. Poängen att mycket få av dem, en enstaka procent, angav att det skett i en religiös miljö förtigs däremot.
Den logiska, närmast oundvikliga, följden av ökad kontroll är att angiveri frodas och provokationer blir vanliga.
— Elisabeth Sandlund
Vad som är eller inte är ett omvändelseförsök kan självfallet diskuteras. Men i kategorin “inte” borde med självklarhet hamna sådana fall där en person uppger att han eller hon har omvänt sig, ber om hjälp och får förslag på hur situationen kan hanteras utifrån den egna viljan. Skulle det rent av kunna ses som ett övergrepp att bli avvisad och få höra att man är ute i ogjort väder, att den egna upplevelsen är felaktig, att det inte finns några problem att lösa?
[ Fredrik Wenell: Behövs ingen lag mot omvändelseförsök ]
Även om en och annan ordvändning hos de wallraffade kan ses som mindre lämpligt skulle Aftonbladets artiklar kunna läggas åt sidan som ytterligare ett exempel på hur lätt det är att slå in öppna dörrar i ett sammanhang som man inte begriper sig på. Men mot bakgrund av de tilltänkta skärpta demokratikraven är det värre än så. Ett uttalande av en enskild representant för en lokal församling, eller av en inbjuden talare, kan, om det bedöms vara förgripligt, leda till att hela samfundets statliga bidrag dras in om regeringen får sin vilja igenom. Det riskerar att leda till att en kontrollapparat av stora mått måste byggas upp och att frimodigheten kvävs. Och den logiska, närmast oundvikliga, följden av ökad kontroll är att angiveri frodas och provokationer blir vanliga. Om en sådan framtid ger Aftonbladets projekt en obehaglig föraning.
