Pingsthelgen är hänryckningens tid. En tid där starka känslor ges utrymme. Numera syftar det oftast på alla de bröllop som sker vid den tiden på året. Hänryckning anknyter då till förälskelsens känslor. Det är naturligtvis härligt att fira kärleken, men i den kristna traditionen är kontexten för Pingsten snarare att Anden föll över lärjungarna i den första församlingen i Jerusalem.
Som brukligt ska bibeltexter läsas i sitt sammanhang och inte betraktas som fritt stående avsnitt. Den närmaste bakgrunden för texten om pingstdagen är löftet om att evangeliet måste nå ut över kulturella och etniska gränser i den då kända världen – Judéen, Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Budskapet om Jesus kan nämligen inte begränsas till något folkslag.
Det som händer på pingstdagen när Anden uppfyller lärjungarna är att de börjar tala i tungor. De börjar tala om “Guds stora gärningar” på en mängd olika språk så att alla människor i Jerusalem förstår. Anden hjälper dem helt enkelt genom en övernaturlig händelse att överbrygga det som skiljer människor åt – till och med de språkliga gränserna.
Existentiella frågor breder ut sig och andlig längtan sipprar igenom modernitetens fasad.
— Fredrik Wenell
Tungotalet, den övernaturliga händelsen i texten, blir i vårt moderna samhälle märkligt och i kyrkan ofta skamfyllt. För vem vill förknippas med extatiskt tungotal? Inte många, knappast ens om det kan benämnas som hänryckning. Det övernaturliga skeendet har därför reducerats till att handla om Andens utrustning för missionsuppdraget. Det övernaturliga bortförklaras som något från en svunnen tid.
I alla tider har evangeliet behövt kontextualiseras. Det vill säga, kyrkorna behöver anknyta till kulturen så att evangeliet på bästa sätt hittar vägar in i samhället. När moderniteten växte fram i väst gavs förnuftet företräde genom att premiera det som kan mätas, vägas och kontrolleras. Följden blev att det övernaturliga och andliga av allt fler började betraktas som vidskepelse och skrönor. Därför sågs tron på att Gud skulle kunna ge ett språk som människan inte förfogar över som otänkbart nonsens.
Det finns självklart många goda sidor med den moderna vetenskapen. Vem vill opereras av en läkare som måste konsultera sina känslor eller en högre makt innan det avgörs hur ingreppet ska göras? Ingen vill flygas av en pilot som frågar efter vilken maktdiskurs som kommer till uttryck i teorin om tyngdlagen? Men trots det upptäcker allt fler att modernitetens slutna världsbild är en återvändsgränd. Existentiella frågor breder ut sig och andlig längtan sipprar igenom modernitetens fasad.
Av det skälet är postmodernitetens kritik av förnuftet en gåva till västerländska kyrkor. Den har potential att ställa människan i förundran inför det som inte kan förklaras. Den postmoderna världsbilden öppnar upp för att tillvaron består av relationer till varandra, naturen och i bästa fall Gud i kontrast till modernitetens instrumentella och slutna världsbild. Trots det förfasar sig många kristna över vad de kallar “postmodernism”. De fruktar att det ska vara omöjligt att försvara eller påstå att det finns en objektiv sanning. Kritiken är till viss del berättigad men baserar sig ofta på en ytlig förståelse och är inte sällan förknippad med ett försvar av gamla tankemönster som inte alltid är bättre.
Det här betyder naturligtvis inte att postmoderna teorier ska bli den nya normen för kyrkan. Det finns saker att lära både från det som kännetecknade moderniteten och postmoderniteten. Kyrkorna gör alltid väl i att förhålla sig till de dominerande strömningarna i samtiden och ställa frågan – hur ska evangeliet uttryckas i vår tid och just här?
[ Josefine Arenius: Dags att ta upp stafettpinnen efter Joakim Elsander ]
Och det är här som pingstens budskap kommer in. Vi lever, som tidigare konstaterats, i en tidsperiod där många söker andlig fördjupning. Men för de allra flesta är det varken i kyrkans moraliska normer eller i liturgin som de finner resonans för sin andliga längtan. Kyrkorna lyckas inte fånga upp människors längtan utan den tar sig andra vägar, som häxtrenden vi skrev om tidigare i veckan.
Det ligger också mycket i det som Ida-Maria Brengesjö beskrev i en gästkrönika (25/5) förra veckan. Kyrkorna upplevs av många utanför som något bara för invigda och som är till för den egna tillfredsställelsen eller de med ett religiöst intresse. Det är precis raka motsatsen till vad Anden gjorde med den första församlingen på pingstdagen. Han drev dem ut för att möta de behov som människorna gav uttryck för och människorna både bävade och fylldes med förundran inför vad de såg när Anden försatte lärjungarna i hänryckning.
Kyrkan kan vara hjälpt av att en postmodern världsbild ger utrymme för övernaturlig hänryckning. Anden rör sig på förunderliga vägar och det kan ibland till och med innebära att människor talar i tungor.
[ Ida-Maria Brengesjö: Kyrkan i dag upplevs mest som en klubb för inbördes beundran ]
