Det är, som det heter, mycket nu. Både i privatlivet och i ett större perspektiv. Skolavslutningar ska förberedas, studenter gratuleras, pandemiförsenade bröllop firas, semesterplanerna finslipas. Allt det lustfyllda sker mot en mörk fond. Ett blodigt angreppskrig i vår närhet tvingar människor på flykt. Inrikespolitiken har oväntat trasslat till sig samtidigt som det förväntade snabbspåret till Nato har råkat ut för signalfel som tvingat bromsarna att slå till med ett skärande gnissel.
Kanske inte så konstigt att det som skulle få hela svenska folket att tänka på klimat och miljö hamnade i bakvattnet – klimatkonferensen och den världsmiljödag som instiftades på Stockholmsmötet för 50 år sedan och som detta år inföll på pingstdagen.
Ingen som rörde sig i Stockholms innerstad under förra veckan kunde förvisso undgå att märka att stan var full av fint folk som färdades kors och tvärs i svarta bilar med poliseskort på avstängda gator. Kanske såg man också demonstranter med uppfordrande plakat om att tiden rinner ut och med krav på klimaträttvisa.
Men är det sannolikt att storsatsningen gjorde att fler i den så kallade breda allmänheten fick upp ögonen för de problem som aktivister enträget lyfter fram och vars realitet är övertygande bevisad av hela världens seriösa forskare? Knappast. Det är symptomatiskt att TV4:s partiledardebatt på söndagskvällen, alltså på självaste världsmiljödagen, valde bort miljö och klimat som tema.
Att ge hopp är en kristen specialitet.
— Elisabeth Sandlund
Varför är det så här? Det finns flera förklaringar. Riktigt stora samhällsproblem som utvecklas smygande utan omedelbart påtagliga konsekvenser tenderar generellt sett att väcka mindre engagemang än sådant som sker plötsligt och dramatiskt. Risken är överhängande att försöken att väcka det allmänna intresset upplevs som tröttsam tjatighet eller att problemen uppfattas som så övermäktiga att det är meningslöst att engagera sig och ta ställning, särskilt om det skulle kunna leda till personliga uppoffringar.
[ Biskop om klimatmötet i Stockholm: Det är bråttom nu ]
Lösningen är inte att peka ut allmänheten som miljöbovar. Visst kan vi även på detta område behöva det “styng i hjärtat” som “blir vår själ till liv” (Sv psalmboken 161). Men att spela på människors dåliga samvete och tala med förakt om den som behöver bilen för att få ihop familjelivet eller som unnar sig en enstaka utlandsresa är inte rätt väg att gå. Kritik mot vår kollektiva och individuella beteende måste alltid paras med att lyfta fram det som ger hopp – de framsteg som faktiskt gjort på miljöområdet som visar att förändring är möjlig och de tekniska landvinningar som bådar gott inför framtiden.
Att ge hopp är en kristen specialitet, något som vi som kristenhet och individer kan bidra med. Det är ingen slump att Thomas Schirrmacher, ledaren för den världsvida evangeliska alliansen WEA, var en av deltagarna i miljökonferensen och att han, när han mötte svenska kristna företrädare, betonade vikten av att på evangeliets grund, inte minst för världens fattigas skull, ta klimatkrisen på allvar.
