Equmeniakyrkan går nu vidare efter att ha utlyst klimatnödläge förra året. Den plan som presenterats är ett ambitiöst försök att låta orden följas av handling. Men den belyser också hur svår och mångfacetterad frågan är. Hur mäter man ett samfunds klimatavtryck så att det finns en utgångspunkt för att minska det? Hur får man lokala församlingar med på tåget och hur undviker man att skuldbelägga enskilda medlemmar för bristande miljömedvetenhet?
Karin Wiborn är något viktigt på spåret när hon pekar på att det behövs omvändelse för att ställa om klimatet och att kristna har en modell just för omvändelse som fungerar. Ska kyrkornas miljöengagemang göra skillnad behöver det bygga på det som är unikt, det som inte andra aktörer gör lika bra eller bättre.
[ Så ska Equmeniakyrkan hantera det utlysta klimatnödläget ]
