I en alltför många gånger tröttsam, ytlig och okunnig debatt om “religiösa friskolor” är det välkommet att något parti försöker sig på att lösa problemet med huvudmän som inte sköter sig och indoktrinerar elever på ett sätt som inte är förenligt med svensk läroplan. Medan andra har vevat på om förbud av konfessionella friskolor har KD varit tysta. Detta trots många enkla smashbollar från oinsatta populistiska tyckare som vet att allmänheten struntar i att “religiösa friskolor” endast omfattar en (1) procent av alla skolelever men hoppas på billiga röster att fynda. KD har knappt itts försvara sin egen position – att man är för konfessionella friskolor. Vem vill riskera att se ut som försvarare av radikala islamister?
Det här är en fråga där de flesta partierna, inte bara KD, “borde veta bättre”. Inte heller Moderaterna, vanligtvis så positiva till allehanda marknadsskolor, har låtit den principen vägleda dem i frågan om föräldrars rätt att välja utbildning åt sina barn om denna skulle råka ha inslag av frivillig morgonbön och avslutningar i kyrkan. Och regeringspartiet Socialdemokraterna hemfaller åt populism, som S-märkte statsvetarprofessorn Ulf Bjereld kallar det för: “Dels mobiliserar du många som inte gillar muslimer, och antar att det är dem man vill komma åt, dels mobiliserar du dem som inte gillar religion. Man slår två flugor i en smäll”.
Alltför länge har politikerna ondgjort sig över “religiösa friskolor” men egentligen menat “muslimska”.
— Frida Park
Flugorna har surrat även i KD:s partikansli. Och nu har Ebba Busch tagit bladet från munnen och föreslagit att skollagen bör ändras så att den också omfattar läroplanens skrivningar om att undervisningen ska bedrivas “i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. På så sätt hoppas KD, som enligt skolpolitiske talespersonen Christian Carlsson är optimistiska inför att kunna skramla ihop stöd från andra partier, att fler muslimska skolor ska bli tvungna att stänga. Då försvarar partiet, som en gång startades för att kriga för förblivandet av kristendomsämnet i skolan, alla kristna skolor samtidigt som det skjuter mot de muslimska. Två flugor.
[ Ulf Bjereld: S motstånd mot religiösa friskolor handlar om populism ]
KD har fortfarande många gamla väljare som kanske skulle kasta bort röstsedeln med namnet Ebba Busch högst upp om partiet skulle ta ställning för förbud. Det är alltså inget alternativ. Men inte heller att se ut som naiva försvarare av problematiska muslimska friskolor, för det har man alltför många nya väljare.
Kristdemokraterna har tidigare talat sig gula och blå för att vissa värderingar inte ska vara valbara. Hur definieras då goda värderingar? Här omnämner KD dem som “västerländska värderingar” men fortfarande är det inte helt enkelt att avgränsa vad dessa innebär. Varifrån har egentligen den kristna etiken och den humanism som läroplanen nämner sina rötter? Vem ska ha tolkningsföreträde?
Det är lätt att skaka på huvudet och vifta bort förslaget som populism. “Vänta, var det KD eller SD förslaget kom ifrån, sa du?” som någon frågade. Men faktum är att de mycket långtgående förslagen från en del partier – förbud – och de långtgående förslagen från andra – etableringsstopp – är mycket problematiska just för att de buntar ihop välfungerande konfessionella skolor där man har mycket goda studieresultat, god elevhälsa och i allt följer skolans regelverk med sådana där synen ibland svajar betänkligt kring jämställdhet mellan könen, demokrati och nolltolerans mot antisemitism.
[ Frida Park: Härsket valfläsk från skolministern om etableringsstopp ]
Alltför länge har politikerna ondgjort sig över “religiösa friskolor” men egentligen menat “muslimska” eftersom det i mångt och mycket är just de skolorna där övertrampen och bristerna förekommit. Men de flesta, med undantag av de som vet att de egna väljarna föredrar sådan retorik, undviker att “tala islamofobiska” och landar därför i att den berömda kammen blir det bästa verktyget – och ropar på stopp och förbud för alla. Fast hur blir det nu med judiska skolor? Ajdå.
Det sansade – skarpare verktyg och insatser mot alla som missköter sig oavsett huvudman – gör sig inte lika bra i högljudda debatter.
Helt lätt har inte frågan varit för politikerna att hantera. KD:s utspel är åtminstone ett försök att hitta en medelväg, om än en vars gyllenhet behöver synas innan skolan uppmanas träda in på den. Kan staten på detta vis så tydligt ta ställning för och emot olika religioner och fortfarande med trovärdighet kallas för sekulär? Eller var det en konstantinsk stat vi såg KD förespråka? En där kyrka och stat ingår i en slags (o-)helig allians? Det är långt ifrån säkert att det är ett givet eller ens framkomligt vägval. Kanske inte ens för att träda fram till efterlängtat och nödvändigt försvar av de skolor som så ofta är långt mer välfungerande än mången kommunal skola.
