Ekumeniska kommuniteten i Linköping inbjuder författarna Johannes Anyuru och Anita Goldman att föreläsa på sitt höstmöte. Anyuru är muslim och Goldman judinna. På Sigtuna pågår i dagarna en konferens om receptiv ekumenik som debatteras i Dagens spalter. Är dessa företeelser tecken på förfall och religionsblandning? Det är inget som tyder på det. I första fallet inbjuds personer att dela sina erfarenheter med bakgrund i en annan religiös bekännelse, i andra fallet är det kristna som möts för samtal.
Vissa former av samtal mellan människor från olika religioner utgår visserligen från den märkliga föreställningen att alla egentligen tror på samma sak. Idén bygger på en tankefigur om att alla människor egentligen bär på samma andliga längtan, som har institutionaliserats i olika religioner. Samtalet kommer till slut landa i att det inte är någon skillnad.
Det är just skillnaderna mellan religionerna som gör det nödvändigt att mötas i respektfulla samtal.
— Fredrik Wenell
Det finns en väl spridd och använd bild för att åskådliggöra den tanken. Några personer står och känner på en elefant. En känner på snabeln, en annan på ett av de stora tjocka benen och en tredje på det stora platta örat. Det är samma elefant, men de känner på olika delar.
Det är en fascinerande liknelse som har poänger, men problemet är att den förutsätter en person som tror sig ha nått längre i insikt om tillvarons mysterium än andra och därigenom har förstått att alla religioner uttrycker samma längtan. Att det egentligen handlar om samma elefant.
Idén om att det finns upplysta personer som har förstått att allt egentligen är samma sak är inte bara förmäten, den gör inte heller rättvisa åt de skillnader som faktiskt finns. Det är just skillnaderna mellan religionerna som gör det nödvändigt att mötas i respektfulla samtal.
[ Debatt: Talar på SKR:s konferens framhåller yoga som viktigt instrument för enhet och fred ]
Det betyder däremot inte att sanningen kan vara vad som helst. Enligt kristen tro är sanningen Guds självuppenbarelse i Jesus. Den är inget som enskilda kristna förfogar över utan något som kyrkan i tro har tagit emot och den kristne bekänner.
Med ekumenik förhåller det sig därför annorlunda än religionsdialog. Det är ett inomkristet samtal där olika kyrkliga traditioner möts för att lära känna bredden, längden, höjden och djupen i den kristna tron. Det vore märkligt att tro att den egna traditionen har förstått allt. Många kristna har följaktligen upptäckt att tron fördjupas av att höra andra berätta om andra traditioner. Som en konsekvens byter en del personer samfund eller kyrka, men för de allra flesta leder det till att man förstår mer av den egna traditionen.
[ Debatt: Både nyfikenhet och integritet krävs för god ekumenik ]
Katolska kyrkan har exempelvis en stor gren med karismatiker som tagit intryck från frikyrkliga rörelser, och den ekumeniska kommuniteten på Bjärka-Säby har visat att det finns brunnar att ösa ur i andra traditioner. Det finns inget som hindrar att böner, sånger och tolkningar lånas från andra kristna. Vi tillber alla samma korsfäste och uppståndne Kristus.
Både religionsdialog och ekumeniska samtal har alltså sin givna plats, men har olika syften. Den förra handlar om att i försoning leva tillsammans och förstå den mänskliga existensen och den senare om att förstå mer av djupen i att följa Jesus.
