Oron ökar när vi ser nedgång på börsen, stigande priser på energi, mat och import från Kina. I för stor omfattning och allt för länge efter pandemin verkar det som att riksbanker världen över stimulerat världsekonomin. Vi har i dag en inflationstakt som överstiger 1990-talets kriser och vi närmar oss reallönesänkning. Tiderna blir svårare. Men för vem?
Mitt i allt detta behöver vi påminna oss om att vi är på väg mot ett normalt ränteläge. Visserligen i en snabbare räntebana än tidigare antaganden. Börsvärden normaliseras genom en tid av nedåtgående kurvor med tanke på en omfattande värdeutveckling. Under de senaste åren har vi i Sverige fått flera miljardärer än någon gång tidigare. Den breda gruppen av löntagare har under perioden 1995-2021 haft en genomsnittlig reallöneökning årligen med 2,1 procent, En total ökning med 70 procent.
Många är drabbade av kostnadsutvecklingen på boenden i storstadsregionerna. Detta har skapat stor lånebörda och vi behöver ha ödmjukhet inför att det finns människor som kommer att få det tungt ekonomiskt. Dessutom vet vi att långtidsarbetslösa och vissa grupper, som pensionärer med sämst ställt, har väldigt små marginaler om ens några. Vissa efterfrågas på arbetsmarknaden, andra inte. De med låg utbildningsnivå, nya svenskar med bristande språkkunskaper och tidigare långtidssjukskrivna kämpar för att komma närmare eget arbete.
[ Ebba Busch och Gudrun Brunegård: Hög tid att reformera svenskt bistånd ]
Trots detta behöver vi behålla perspektiven. Är det verkligen vi i den rika delen av världen som blir mest drabbade? Vår bundenhet till energi från Ryssland är för Europas del mer eller mindre självförvållad. Det var allt för naivt att tro att det gick att skilja mellan rena affärsuppgörelser och världspolitik. Nej, det är två tredjedelsvärlden som igen får betala det högsta priset.
Vi kan aldrig acceptera kortsiktiga beslut om att flytta pengar från biståndsbudgeten även om de pengarna används till behjärtansvärda ändamål i Sverige.
— Lennarth Hambre
I krigets spår skjuter spannmålspriserna i höjden. Ukraina klassades på sin tid som världens kornbod. 40 procent av spannmål som World Food Programme (WFP) använder för att ge till fattiga kommer normalt från Ukraina. Det är alltså fattiga länder som är beroende av import som får betala priset.
[ Elisabeth Sandlund: Bistånd ska inte användas som utpressning ]
Spannmålslagren i världen är lägre i dag än på 25 år. Det krävs fortsatt stora resurser till fattigdomsbekämpning. Enligt Unicef lever 9 procent av världens befolkning i extrem fattigdom, 690 miljoner lever på 20 svenska kronor per dag. Av dessa är 385 miljoner barn. Länderna i Afrika söder om Sahara och Sydostasien behöver fortsatt starkt stöd om extrem fattigdom ska utrotas till 2030. Vi kan alltså aldrig acceptera kortsiktiga beslut om att flytta pengar från biståndsbudgeten även om de pengarna används till behjärtansvärda ändamål i Sverige.
Kristen dygd som säger “du ska inte vränga rätten för den fattige” måste förklaras och förkunnas i Sverige. De tidiga budskapen i Gamla testamentet om sabbatsår och jubelår hade fokus på de fattiga. Vårt uppdrag är att stödja de fattiga. Vi måste försvara biståndet. Och från enskilda, kyrkor och samfund får aldrig frågan om de fattiga bli “smulor från den rikes bord”.
[ Bistånd via kyrkor drabbas hårt när flyktingar får hjälp i stället ]
