Sverige är uppbyggt kring en stark stat som politikerna använder för att styra ekonomiska medel och bidrag. Problemet är att den starka staten riskerar att dölja den betydelse som civilsamhället i allmänhet och kyrkor i synnerhet har för medborgarna.
Vid översiktlig besiktning av riksdagspartiernas hemsidor är det uppenbart att de allra flesta inte har en särskilt utvecklad eller genomtänkt politik om trossamfunden. De allra flesta har få eller inga hänvisningar till trossamfunden. Det enda parti som på sin hemsida betonar trossamfunden som en del av civilsamhället är Kristdemokraterna. Trossamfunden framstår hos de andra partierna mest som ett huvudbry som framför allt behöver kontrolleras och vars engagemang för allt i världen inte ska släppas fritt. Ja, vad månne hända om människors engagemang fick spelrum utanför statens kontroll?
Det blir inte minst tydligt i den nyligen framlagda lagrådsremissen om demokrativillkor för trossamfunden. Förslaget andas inte precis nytänkande och uppskattning av allt det engagemang som finns. Precis som Dagens gästkrönikör Øyvind Tholvsen skrev (23/6) är lagförslaget inte en politik för 2020-talet utan hör snarare till en förgången tid när Sverige fortfarande hade statskyrka.
[ Felicia Ferreira: Det här är frågorna Dagen kommer bevaka i valrörelsen ]
Inte ens “frihetspartiet Moderaterna” vågar i någon högre utsträckning tro på människors engagemang i trossamfunden. De betonar visserligen betydelsen av civilsamhället men går snabbt över till hur det bör kontrolleras. Det finns såklart förnuftiga skäl: att vara varsam med skattepengar liksom att vara noggrann så att inte statliga bidrag går till våldsbejakande extremism. Men de allra flesta religiösa grupper i Sverige utbildar inte våldsamma extremister, tvärtom, de gör ovärderliga insatser för samhällets allra svagaste. Det verkar politiker ha dålig kännedom om.
[ Civilsamhället går samman om kritik mot demokrativillkoren ]
I socialdemokratisk tappning återkommer behovet ständigt av en stark stat som kontrollerar civilsamhället i formuleringar som att “återta den demokratiska kontrollen över välfärden” eller “det starka samhället”. Socialdemokraternas Sverige byggs uppifrån. De anser att politikerna vet bäst vad som är det goda för medborgarna.
Idén om den starka staten framstår i vårt land närmast som en naturlag. Men är det så självklart? Inte alls. Tvärtom, det finns mycket som tyder på att engagemanget blir mer effektivt och humant om det kommer underifrån.
[ Analys: Förtydliganden krävs innan demokratikraven kan bli verklighet ]
Men det är inte bara den konkreta hjälpen till medmänniskor som blir bättre. Historiskt har den svenska demokratin tjänat på det. När vanliga människor engagerar sig och organiserar sig kring frågor som rör fler än bara den närmaste familjen bidrar det till vitalisering av demokratin. Det handlar då inte nödvändigtvis om engagemang i politiska partier.
Det hade tagit betydligt längre tid att bygga en stabil demokrati i Sverige om det inte funnits folkrörelser som bröt med de gängse normerna på 1800-talet. Det är arbetarrörelsen ett exempel på och frikyrkorörelserna ett annat. Arbetarrörelsen kämpade för drägliga arbetsvillkor och frikyrkorörelserna ville utöva sin tro i frihet utan statlig inblandning. Båda dessa gräsrotsengagemang ledde till framväxten av en stark demokrati.
Det är ett faktum att trossamfund, inte minst kristna kyrkor, bidrar med enormt mycket mer än vad de får tillbaka i bidrag.
— Dagens ledarredaktion
Den största segern tog arbetarrörelsen och som så ofta är det vinnarna som skriver historien. Det är vad vi ser när Socialdemokraterna talar om det starka samhället eller den demokratiska kontrollen. De använder maktmedlen för att styra grupper, nu med hjälp av “demokrativillkor” för att få åtnjuta statliga bidrag.
[ Sex faror med nya demokrativillkoren ]
Vi vet att pengar är ett effektivt sätt att styra människors beteenden och åsikter. Det är därför skatter används på det sättet. Följden blir att bidrag bara kommer ges till organisationer som passar in i en av staten specifik mall och det förlorar demokratin på.
För ser man till verkligheten – den som politiker så gärna talar om – är det ett faktum att trossamfund, inte minst kristna kyrkor, bidrar med enormt mycket mer än vad de får tillbaka i bidrag. Om alla de volontärtimmar, lokalanvändning, bakning, mat, och husrum kyrkor bidrar med skulle värderas i pengar skulle det med stor sannolikhet överskrida statens bidragsbudget med god marginal. Dessutom: det handlar inte bara om pengar utan också om idéer och metoder.
Det är alltså inte staten som bidrar till samfunden utan precis tvärtom.
[ Lagrådet reser frågetecken kring demokrativillkoren ]
I stället för mer statlig kontroll i form av ytterst tveksamma demokrativillkor för att få stöd borde gåvoavdraget utvecklas. Gåvoavdrag är en form av direktdemokrati där medborgarna enkelt och konkret kan bestämma vem som ska få mer pengar att använda. Det är också ett sätt att bekräfta alla de volontärer som varje vecka lägger ner tusentals timmar i församlingar, moskéer och synagogor. Men det finns också andra mervärden – det görs med djupare upplevelser av mening och åtföljs därför så gott som alltid av ett vänligt, mänskligt leende.
Ett utökat gåvoavdrag vore ett enkelt sätt att utöka budgeten för civilsamhällesorganisationer och samtidigt bekräfta deras samhällsinsats. Det vore en efterlängtad och demokratiskt främjande reform alla skulle tjäna på. Även staten.
[ Ministern om kritiserade demokrativillkoren: för de flesta ska inget ändras ]
