Är tro något farligt eller en tillgång i samhället? Svaret på den frågan blir avgörande för relationen mellan religion och stat, en relation som utmanas och förändras i takt med att samhället blir allt mer pluralistiskt. Tony Blair, Storbritanniens förre premiärminister, menade att frågan om religionens plats i samhället är 2000-talets viktigaste.
En del politiker väljer en strikt sekularistisk hållning till religion: Tron ses som något enbart privat och har inget i offentligheten att göra. Inga bidrag till trossamfund ska ges, konfessionella skolor och böneutrop ska förbjudas för att uppnå “det sekulära samhället”. Alla religiösa inslag, oavsett om de bidrar till samhället eller ej, bör motarbetas.
Andra politiker inser att religion kan vara både en tillgång – tänk de ovärderliga frivilliga insatser trossamfunden gör för samhällets utsatta – och en riskfaktor – som när religion bidrar till radikalisering. En sådan grundhållning gör det möjligt att välkomna tro och trosuttryck samtidigt som de inslag som inte håller sig innanför lagens råmärken självfallet stoppas.
Fredagens presskonferens med skolminister Lina Axelsson Kihlblom bekräftade Socialdemokraternas hållning: Inga nya konfessionella friskolor ska få starta. Och de som redan finns ska stoppas från att utöka sin verksamhet. Det spelar ingen roll om skolorna skulle ha de bästa skolresultaten och en banbrytande pedagogisk idé – de får kalla handen om de önskar erbjuda frivilliga konfessionella inslag, som morgonbön eller ett lokalt ämne som Kristendomskunskap. Förslaget är såväl orimligt som rättighetsfientligt, som Dagens ledarsida tidigare skrivit om.
[ Lagförslag: totalstopp för nya konfessionella friskolor ]
I Sverige, ur ett globalt perspektiv ett extremt land värderingsmässigt, tolkas den grundlagsskyddade religionsfriheten enbart som frihet från religion. Men det motsatta gäller lika fullt: frihet till religion. Och det gäller även barn. Barns rätt till andlig utveckling är dessutom numera svensk lag: Barnkonventionens artikel 27 talar om varje barns rätt till “den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling”. Alldeles särskilt viktigt sett till den utbredda psykiska och existentiella ohälsan bland barn och unga.
Har skolministern beaktat detta i sitt förslag om stopp för konfessionella skolor i den barnkonsekvensanalys som ska göras vid varje ny lag?
[ Hälften av alla kristna elever har blivit kränkta i skolan ]
Men synen på religion som något farligt och ovetenskapligt drabbar inte bara de få elever (cirka en procent) som går i en konfessionell skola. Nej, även de troende elever som går i andra skolor är utsatta. Sveriges kristna råd presenterade 2020 en undersökning bland unga troende som visar att mer än hälften av de svarande upplevt sig trakasserade eller utsatta för kränkningar på grund av sin tro. Förövarna är inte enbart fördomsfulla klasskompisar utan även lärare i den svenska “neutrala” skolan.
Det här är ett väsentligen större problem, sett till antal elever, än de konfessionella skolor som kritikerna vill stoppa. Men slår Skolinspektionen ned på kränkningar mot troende? Hör vi politiker ondgöra sig över att troende elever behandlas fördomsfullt och nedsättande? Talas det om att stänga kommunala skolor där läraren i religionskunskap eller naturämnena raljerar över kristna?
Talas det om att stänga kommunala skolor där lärare raljerar över kristna?
— Dagens ledarredaktion
Skolpolitikerna är svaret skyldiga hur barns rätt till andlig utveckling ska garanteras i den icke-konfessionella skolan. När politikerna talar om den neutrala skolan, måste de inse att det förpliktigar. För en neutral skola, hur diskutabelt det än är att en sådan är möjlig, kan rimligen inte enbart tillhandahålla en hållning – den ateistiska. Även andra livsåskådningar och trosuppfattningar måste beredas rum.
Som ärkebiskop Antje Jackelén formulerade det i en debattartikel i SvD (4/1-20): “Ett barn som inte främjas i sin andliga utveckling får det allt svårare med sökandet efter den egna livsmeningen och orienteringen i den skakiga värld vi lever i. Det får sina mänskliga rättigheter beskurna”.
[ Dagens ledarredaktion: Det finns en väg framåt för konfessionella friskolor ]
Det vore ju synnerligen allvarligt om svensk skola som sätter värdegrundsarbetet så högt bidrog till att kringskära barns mänskliga rättigheter. För att undvika att detta sker vore ett första steg att anamma den modell som många andra europeiska sekulära stater valt. I stället för att bannlysa tro och trosuttryck från skolan borde religiösa företrädare bjudas in för att hålla i frivilliga andakter och samlingar. Men inte bara det. De borde bjudas in för att berätta om sin tro i skolans religionsundervisning.
Alla barn, inte bara de i konfessionella skolor, bör erbjudas frivillig bön.
— Dagens ledarredaktion
Alla barn, inte bara de i konfessionella skolor, bör erbjudas frivillig bön. Det borde vara en självklarhet att elever uppmuntras att starta egna grupper där tro och livsåskådning ges utrymme. Rektorer som stänger ned sådana initiativ agerar rimligen emot svensk lag. De som är oroliga för att kristna skolgrupper ökar spänningar på skolan bör ta till sig forskningen kring universitets inställning till bönerum: Om ledningen uttrycker uppskattning för minoriteter minskar religionsrelaterade spänningar. Om de däremot försöker gömma undan religionen ökar konfliktnivån, som Joel Halldorf tidigare skrivit på Dagens ledarsida (14/12-2018).
Så vill man desarmera konflikter kring religion i samhället och samtidigt ge barn ökade möjligheter till existentiell hälsa behövs det alltså mer bön i skolan. Inte mindre.
[ Joel Halldorf: Vill man verkligen leva i en värld där det är vinter men aldrig jul? ]
