Den här veckan har det varit värmebölja i Europa. Värmerekord i London. Det är ytterst allvarligt och ska absolut inte förringas med tanke på de accelererande klimatförändringar vi står inför. Men i kontrast till det akuta läge som befolkningen i Myanmar befunnit sig i under drygt 70 veckor kan nyhetsvärderingen ifrågasättas.
Medierna har i princip slutat bevaka regimens krig mot civilbefolkningen i Myanmar. Med ett undantag – Magda Gads reportageserie i Expressen.
När Rysslands invasionskrig mot Ukraina startade var det många som konstaterade att medierna snart skulle rikta fokus åt något annat håll. De fick rätt. Vi hör visserligen fortfarande talas om det kriget, men numera mer sällan och i mindre omfattning. Men vi hör inget alls om Myanmar.
Det finns visserligen en del att säga om Gads lite väl stora fokus på sina egna umbäranden, sin rädsla, problem med hygien och hunger, hon kunde trots allt lämna krigszonen efter ett tag. De hon intervjuar strider fortfarande, om de lever, och kan inte fly.
Om politikerna verkligen tror att vapen löser konflikter är frågan varför de inte skickar vapen till motståndsrörelsen i Myanmar?
— Fredrik Wenell
Med det sagt är hennes reportageserie ett viktigt journalistiskt arbete som hon ska ha all respekt för. Hon utsätter sig för enorma faror för att inifrån stridszonen kunna berätta om människor som givit upp arbeten som läkare, poliser, militärer och lastbilschaufförer för att de vill ha demokrati och inte leva under förtryck. Om Gad inte vågat ge sig in i djungeln hade vi fortfarande inte fått förstahandsinformation om det brott mot mänskligheten som enligt FN kan pågå.
En barnläkare i Magda Gads reportage, som nu fått lära sig att ta hand om krigstrauman i stället för sjuka barn, fnyser uppgivet: “Efter kuppen trodde jag verkligen att USA eller FN skulle göra något. De pratar ju alltid om demokrati, men det är bara prat.” Befolkningen i Myanmar har goda skäl att bli cynisk och tappa tron på hur stor västs demokratiska vilja verkligen är. Från deras horisont tycks det bara vara egna intressen som styr, och själva verkar de inte vara högt upp i prioriteringsordningen.
[ Militärjunta bränder ner kristna byar ]
Motståndet mot juntan sker i stor utsträckning med egentillverkade minor och vapen. Därför blir det extra bekymmersamt för Sverige att det finns uppgifter om att regimen använder vapen från våra vapenfabriker för att döda befolkningen.
Om nu politikerna i väst verkligen tror att vapen löser konflikter måste en rimlig fråga vara varför de inte skickar vapen till minoriteterna i Myanmar precis som de gjort till Ukraina. Men nu får befolkningen förlita sig på handeldvapen mot stridsflyg, helikoptrar, tunga granater och all annan tänkbar militär utrustning. Den blivande kung David var välutrustad när han mötte Goliat i jämförelse med Myanmars befolkning.
Barnläkarens konstaterande är minst sagt rimligt – vill verkligen väst ha demokrati i hela världen? Vi låter våra vapen döda civila i Myanmar, de som längtar efter att få leva i frihet och demokrati precis som vi. Hur länge ska det få fortgå? Hur länge kan vi acceptera att vi gör sådan skillnad på människor?
