Att tänka efter före är en god regel i alla sammanhang. Det gäller också när talare bjuds in till olika evenemang. Ingen kan ha något att invända mot att Hiroshimadagen den 6 augusti – 77 år efter de förödande atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki – högtidlighålls i kyrkor på olika håll, däribland i Lunds domkyrka.
Men att en av talarna visade sig ha minst sagt tveksamma uppfattningar om Rysslands anfallskrig på Ukraina gjorde satsningen till en pinsamhet som både Svenska kyrkan i Lund och medarrangören Svenska Freds i efterhand helt riktigt gjort avbön för.
Till saken hör att ingenting av det talaren sa vid mötet var anstötligt. Kritiken gäller vad han gett uttryck för i andra sammanhang. Att beakta sådant leder alltid, oavsett ämne, till gränsdragningar. Hur strikt måste kontrollen vara? När riskerar det att tippa över till det som kallas cancelkultur?
Och, inte minst, aktualiseras de problem som de föreslagna nya demokrativillkoren för frikyrkor kan orsaka. Om inte ens en stor församling i Svenska kyrkan förmår ha kontroll på vilka som bjuds in som talare, hur ska en liten frikyrkoförsamling kunna klara det för att inte riskera att hela samfundets SST-bidrag och rätt att ta in kyrkoavgifter hamnar i farozonen?
[ Kritik mot kyrka - bjöd in “en av Kremls värsta propagandister” att tala ]
