Ledare

Ovärdigt tvinga afghaner återvända

Hög tid att återupprätta en humanitär människosyn

Mycket har hänt i världen sedan augusti 2021, men de scener som utspelade sig på Kabuls flygplats har etsat sig fast i minnet. Desperata människor försökte ta sig ur landet på alla upptänkliga sätt, i extrema fall genom att klänga sig fast vid flygplanens landningsställ. Sverige och andra västländer evakuerade sin ambassadpersonal inklusive lokalanställda och deras familjer. Snabbare än vad någon räknat med hade talibanerna avancerat efter att USA dragit tillbaka sina styrkor från Afghanistan. Den 15 augusti intog de Kabul.

De som försökte fly visste vad som väntade. Och deras farhågor har blivit besannade till hundra procent. Talibanerna förtrycker oliktänkande, förföljer minoriteter och tvingar kvinnor till underkastelse. Kravet på heltäckande kläder är bara toppen på isberget. Vill en kvinna lämna hemmet måste hon eskorteras av en manlig släkting. Och efter årskurs sex stängs skolans dörr för flickor, som i stället riskerar att giftas bort för att rädda familjernas ekonomi.

Det är kort sagt en vidrig situation, en vidrig regim. Och dit anser Sverige att människor som kommit till vårt land för åtskilliga år sedan och som fått nytt fotfäste ska skickas tillbaka. Den omprövning av avslagna asylansökningar som utlovades efter talibanernas maktövertagande har haft klent resultat. Fortfarande avslår Sverige betydligt fler ansökningar än andra europeiska länder. Exemplen är många på hur personer som flytt vidare till exempelvis Frankrike fått skydd där.

Ingen människa borde i detta läge hotas av utvisning till Afghanistan. Men om man ska peka ut två särskilt skyddsvärda grupper är det dels kvinnor, dels kristna konvertiter. Det är utmärkt att pingstpastorerna Christian Mölk och Bengt Sjöberg har tagit initiativet till att samla in berättelser från konvertiter som fått avslag från Migrationsverket. Tyvärr förefaller det svenska stenhjärtat vara så förhärdat att det är osannolikt att det ensamt hjälper för att åstadkomma en omsvängning.

Om allmänna opinionen är ljummen inför kristnas öden kanske den kan väckas genom att situationen för kvinnor blir belyst? I avslagsbeslutet för Chalmersstudenten Sahar, 22, och hennes familj, där ett av syskonen är fött i Sverige, formulerar sig Migrationsverket så cyniskt att det är svårt att tro att det är på allvar: “Det ankommer på familjen att vid ett återvändande anpassa sig till sitt hemlands kulturella seder och bruk”.

Var finns de politiker som nu i valrörelsen vågar stå upp för att återupprätta den humanitära linje som Sverige blivit känt för?

—  Elisabeth Sandlund

Vi har inte ministerstyre i Sverige, det är sant. Men den regering som skryter om sin feministiska utrikespolitik har det yttersta ansvaret för den restriktiva hållning som den gett Migrationsverket i uppdrag att upprätthålla. Det är en signalpolitik som avser att avskräcka nya flyktingar från att ens försöka knacka på Sveriges dörr. Men de som i första hand drabbas är de som redan finns i vårt land.

Ovärdigt var ordet. Var finns de politiker – röda, gröna, gula eller blå – som nu i valrörelsen vågar stå upp för att återupprätta den humanitära linje som Sverige blivit känt för? Och som mer än någonsin behövs i den värld vi lever.

Fler artiklar för dig