I vårt supersekulariserade Sverige har ingen rörelse, kyrka eller samfund kunnat rapportera enkla segrar. Vi har alla tappat medlemmar eller påverkats av enskilda människors bristande engagemang. Utmaningarna är gigantiska.
Villkoren för församlingens utveckling har debatterats i alla tider. Stefan Gustavsson, ledarskribent i Världen i dag, kommenterar nyligen (9/8) ett blogginlägg om Equmeniakyrkans röda siffror av professor Magnus Hagevi, statsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hagevi menar att det är en myt att nedtonad tydlighet i den kristna tron drar flera människor mot kyrkan. Det finns ingen forskning som visar att ett minskat fokus på Jesus på längre sikt kan kopplas till att man når fler människor, ökar intresset för församlingar eller får fler medlemmar.
Stefan Gustavssons slutsatser är att lösningen är att kyrkan måste proklamera Jesus, hålla sig till Bibelns ord, sätta fokus på evangelisation och apologetik, kalla människor till omvändelse och tro samt be uthålligt hösten 2022. Men är inte frågan mera komplex än så?
[ Frida Park: Frikyrkan överlever inte utan landsbygden ]
Frågan handlar inte bara om att utan hur. Hur kommunicerar vi evangeliet, utmanar människor till efterföljelse, tro och uthållig bön? Visar inte utvecklingen att om inte detta sker på ett sätt som är begripligt för nästa generation så kommer Hagevis utvecklingslinje med en utdöende Equmeniakyrka inom 50 år att slå in?
Forskaren och författaren Jim Collins med rötter i Stanford University har skrivit flera stilbildande böcker kring företags överlevnad och utveckling. Böcker som Build to Last och Good to Great har nått läsare världen över. Jim Collins ger Stefan Gustavsson rätt i att också för den kristna kyrkan handlar det om att ta fasta på “vad som aldrig får förändras och vad som alltid måste förändras”. Det finns dock många bottnar i den kastrullen.
Att trycka på de klassiska begreppen som en triggerpunkt för en ömmande kropp som förlorat sin elasticitet är inte tillräckligt
— Lennarth Hambre
Att hålla fast vid Jesus och ge evangeliet vidare som lärjungarna en gång gjorde med kraft är också vårt uppdrag. Men hur gör vi det i en tid då statistiken visar att de klassiska frikyrkorna tappar mark, inte minst bland unga i storstadsregionerna? Det framgår bland annat av den senaste Frikyrkoundersökningen av Öyvind Tholvsen, pastor i Lugnetkyrkan i Falun.
[ Frikyrkorna har svårast locka unga vuxna ]
Den stora utmaningen är inte minst en generationsutmaning. Att trycka på de klassiska begreppen som en triggerpunkt för en ömmande kropp som förlorat sin elasticitet är inte tillräckligt. En vital frikyrka behöver ge utrymme för ett förnyat och föryngrat ledarskap. Det måste finnas förtroende hos det aktiva ledarskapet i den lokala församlingen att ge ansvaret vidare. Strategisk planering och träning för kommande ledare är ett måste. En ny generation behöver få forma kyrkan utifrån sina perspektiv och drömmar utan att för den skull förändra grunderna i tron.
Frikyrkan behöver dessutom återerövra trygghet i sin egen identitet. I slutet av 1800-talet formades en frimodig, demokratisk rörelse i opposition mot en kyrka styrd av myndighetsbeteende. Frikyrkan kan i dag ta intryck av andra kyrkor och vara trygga i sitt eget bidrag. I en sådan kultur orkar vi bearbeta kriser, svara mot samhällets stora frågor och utmaningar och ge god andlig vägledning såväl hösten 2022 som in i framtiden.
[ Öyvind Tholvsen: Har du något inflytande i din församling? ]
