Skolor och arbetsplatser har de senaste dagarna börjat fyllas med människor. Kaffe som dricks, handslag som skakas, leenden som utbyts. En känsla av normalitet. Men allt är inte som vanligt.
De senaste åren har varit långt från normala: pandemin, som vi nog alla helst vill glömma bort; klimatet som blir allt mer extremt på grund av människans senfärdighet att ställa om; kriget i Ukraina som skördar oskyldiga liv i vår närhet; en världsekonomi som är mycket osäker. Och mitt i allt detta står Sveriges församlingar.
Det är vettigt att se över sin egen beredskap, sin hemberedskap. Har du vatten hemma? Är du rustad för ett längre strömavbrott? Men när krisen slår till är ingen så utsatt som den som är ensam. Här spelar kyrkorna en stor roll. Kyrkan mitt i byn blir ofta den naturliga samlingsplatsen. Dit man söker sig för samtal, stöd och gemenskap. För att ibland söka praktisk hjälp, omgruppera och ta sig an krisen.
Församlingar behöver se över sin egen beredskap inför en kris.
— Steven Crosson
Många församlingar ingår i kommunens Posom-grupper (psykiskt och socialt omhändertagande) som aktiveras vid till exempel olyckor. Men det räcker inte. Kyrkorna behöver se över sin egen beredskap inför en kris. Ledarna behöver ställa sig frågan vilka är de mest troliga kriserna som kan drabba vår församling, vår närmiljö, vår kommun. Man behöver sätta sig ner och fundera på vilken roll den egna församlingen ska spela när krisen kommer. Finns en krisgrupp? En krisplan?
[ Prepperprästen: En kristen utgångspunkt är att inte sticka ]
Ingen församling ska ta över kommunens eller myndigheternas uppdrag. Och kyrkorna ska inte nödvändigtvis bunkra konserver. Men en förberedelse för kris gör att församlingen bättre kommer kunna vara en god samarit när det behövs som mest.
