Ända från start har Kristdemokraterna kämpat för sin överlevnad. Först för att komma in riksdagen. Sedan för att inte åka ur. Så sent som 2018 såg det riktigt illa ut i maj, bara några månader före valet: 2,6 procent. Den upphämtning som KD sedan gjorde i valrörelsen, de slutade på 6,3 procent, har sällan skådats.
Givetvis är det här resultatet av hårt arbete, helt i enlighet med strategin att bredda väljarbasen, nå och attrahera fler väljare med sin politik. De traditionella trogna frikyrkliga väljarna har i vissa fall bytts ut, i andra fall kompletterats med allmänborgerliga väljare.
När tillväxten är så snabb kan barnsjukdomar uppstå. Växtvärk. De nya medlemmarna behöver undervisning i budorden – ideologin – och fångas upp så att de blir engagerade och känner att deras nya parti är deras eget. Annars finns det en risk att bakslag uppstår och att de nya lämnar.
Man kan ha många synpunkter på den resa KD gjort, inte minst politiskt, men likväl kan det finnas något för frikyrkorna att lära här. Nej, politik är inte religion och kristdemokrati är inte synonymt med kristen tro. Men beröringspunkter finns.
[ Frida Park: Stämmer det att KD har tappat bort sin själ? ]
Nu är det frikyrkorna som behöver kämpa för sin överlevnad. Och frikyrkorna kan inte nöja sig med att stilla bedja om att de dystra kurvorna, de som visar att såväl antalet betjänade som medlemmar sjunker, på ett mirakulöst sätt ska vändas uppåt. Inte heller kan man fortsätta att göra som man alltid gjort. Bön är bra, men det behövs, för att använda parallellen KD, en genomtänkt strategi som syftar till att nå bredare och engagera fler.
Men tillväxt blir inte nödvändigtvis till välsignelse om de nya som ansluter gör det för att de serverats en populistisk variant av läran.
— Frida Park
Men tillväxt blir inte nödvändigtvis till välsignelse om de nya som ansluter gör det för att de serverats en populistisk variant av läran. Att så urvattna budskapet så att trossatserna inte längre känns igen får aldrig vara ett alternativ för kyrkorna (inte heller för partier). Risken är att evangeliet blir så slätstruket att det inte längre särskiljer sig från andras budskap – och var finns då existensberättigandet? Och varför skulle någon vilja engagera sig i en sådan gemenskap?
[ KD-politiker får lämna uppdrag efter abortuttalande ]
Visst spelar tydligt och entusiasmerande ledarskap roll. Men ledare med stjärnglans utan engagerade medlemmar kommer inte långt. Det är tack vare KD:s överlåtna medlemmar som “lappat lådor”, uthärdat lokalavdelningens styrelsemöten, delat inlägg på Facebook och pratat med grannar som partiet nått ut med budskapet och vuxit. På liknande sätt är frikyrkornas största resurs deras fantastiska ideella. De som vecka ut och vecka in bakar, ordnar meningsfulla aktiviteter för barn och unga, städar, besöker ensamma och sjuka, ger hopp till flyktingar och fängslade.
Frikyrklig tillväxt kräver strategi, hårt och målmedvetet arbete, att tillgängliggöra budskapet för svensken av i dag och uppföljning av nya som hittar hem i kyrkan. En rörelse som har jordens bästa budskap – det om förlåtelse, upprättelse och ett evigt liv – och därtill består av människor som har egen erfarenhet av att ha upplevt allt detta, har lysande förutsättningar att kunna växa. Det slår dessutom alla partipolitiska budskap i världen.
