Skjutningar, sprängningar, knivskärningar. De dagliga rapporterna om grovt våld som kryper allt längre ner i åldrarna utgör ett ackompanjemang i moll till valrörelsen. Frågorna om brott och straff står högt på väljarnas lista över angelägna samhällsproblem. De politiska partierna tävlar om att överträffa varandra med förslag hur utvecklingen ska vändas. Förklaringarna till varför vi har hamnat där vi är går isär. Är det klassamhället som driver på kriminaliteten? Eller är det invandringen i sig eller kanske den bristfälliga integrationen? Kan bristerna i det svenska skolväsendet bidra?
Sanningen är att det inte finns en entydig förklaring, lika litet som det finns någon eller några få enkla patentlösningar som får bukt med problemet. Behovet av ett helhetsgrepp är stort. Då behövs en stadig grund att stå på. Och den grunden måste utgöras av principen om det okränkbara människovärdet, lika för alla och envar, oavsett hur omständigheterna ser ut. Om vi håller fast vid Bibelns ord att varje människa är skapad till Guds avbild måste vi inse att det gäller den vällyckade samhällsmedborgaren lika väl som den som lever i utanförskap, och brottslingen lika väl som brottsoffret.
En utgångspunkt för varje ansträngning att bemästra kriminaliteten är att ingen föds som kriminell. Oavsett ursprung och uppväxtmiljö är varje nyfött barn ett oskrivet blad med oändliga möjligheter till att leva ett rikt liv och att bidra till att bygga ett gott samhälle. Det offentligas uppgift är att kompensera för sådana faktorer som redan under barn- och ungdomsåren riskerar att leda i fel riktning.
[ Frida Park: Dags för samhället att säga förlåt till mammorna det övergav ]
Att stötta föräldrarna i deras roll är ett första och oundgängligt steg. En förskola och skola där varje individ kommer till sin rätt är ett måste. Möjligheterna till en aktiv fritid där vänskapsband knyts och stabila vuxna blir förebilder har sin roll att spela. Snabba och resoluta insatser från socialtjänst och vårdapparat när larmsignaler ljuder eller när föräldrar ber om hjälp är nödvändiga. Här finns ett behov av kompetenshöjning exempelvis under socionomutbildningen. Allt sådant kostar pengar men det är väl investerade medel som ger mångfaldig avkastning, för individerna men också för samhället i stort.
[ Debatt: Patriarkatet är en del av problemet med gängkriminalitet ]
Förebyggande åtgärder är nödvändiga men inte tillräckliga. Ibland går det snett ändå. Resurserna för att utreda och lagföra måste ökas. Stuprören mellan myndigheter behöver rivas så att register kan samköras när brott misstänks. Och ropen på strängare straff ljuder allt starkare. Men det räcker inte. Att förena rättssäkerhet med snabbhet och effektivitet är en svår men inte olöslig ekvation. Lagar och påföljder måste upplevas som rättvisa om inte det allmänna rättsmedvetandet ska urholkas. Det finns goda skäl att se över hela den svenska strafflagstiftningen och rätta till ologiskheter som har uppstått när ändringar gjorts, än här, än där. Den översynen bör resultera i skärpta straff för grova brott och reducerade eller helt borttagna straffrabatter, som ger som resultat att de värsta förbrytarna hålls borta från gatorna under längre tid.
Ett straff är det civiliserade sättet att utkräva vedergällning av den som brutit mot lagen. Det innebär en form av upprättelse för den som är brottsoffer, eller för de efterlevande, särskilt när det kompletteras med skadestånd. Mer fokus på brottsoffrens situation och den kränkning av människovärdet som de utsatts för borde finnas på att-göra-listan.
[ Debatt: Sund religiös gudstro effektiv brottsbekämpning ]
Straffet har också ett syfte att vara “androm till varnagel”, alltså avskräcka andra från att begå brott genom att peka på konsekvenserna. När det gäller den gängkriminalitet som brett ut sig hävdas inte sällan att strängare straff inte fyller denna funktion utan att sådant som driften att imponera på andra och/eller hämnas är så stark att det rationella tänkandet lämnas åt sidan. Fullt så enkelt är det nog inte. I så fall borde inte unga gärningsmän, som inte riskerar långvariga fängelsestraff, utnyttjas till att utföra blodiga uppgifter på det sätt som skedde vid dådet i köpcentret Emporia i Malmö. Eller som springpojkar när narkotika distribueras till slutkunderna.
Men i svensk modern historia har straffet därutöver en tredje funktion. Det är inte för intet som Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket redan 1859 gavs namnet Fångvårdsstyrelsen, den myndighet som i dag heter Kriminalvården. I svensk rätt handlar det inte om att låsa in och kasta bort nyckeln utan om att ge den som begått ett allvarligt brott den vård som gör att han eller hon får en ny chans i livet, kanske genom en yrkesutbildning. Att förlåtelse och omstart alltid är möjligt är en i grunden kristen tanke som inte får förfuskas utan i stället borde förädlas.
[ Debatt: Att legalisera cannabis lär inte sätta stopp för gängkriminaliteten ]
De politiker som utlovar hårdare straff borde i samma andetag förklara hur de avser att bygga ut och förbättra kriminalvården.
— Dagens ledarredaktion
Hur ser det ut i dag? Dömda brottslingar köar för att få plats på överfulla fängelser med delade celler, stressad personal och för litet utrymme för det som skulle kunna vara en konstruktiv väg framåt. Att den verksamhet som bedrevs inom ramen för de så kallade klostren på Kumla och i Skänninge fått stryka på foten av utrymmesbrist är bara ett tecken på att vårdaspekten satts på undantag.
De politiker som utlovar hårdare straff borde i samma andetag förklara hur de avser att bygga ut och förbättra kriminalvården. Ingen föds som kriminell. Men med en kriminalvård värd namnet behöver heller ingen dö som kriminell.
[ Skänninge fängelsekloster slår igen av platsbrist: "Extrem överbeläggning" ]
