På torsdagseftermiddagen insomnade den brittiska regerande drottningen Elizabeth II på det skotska slottet Balmoral. Nu sörjer en hel värld. Under hennes 96 år varav 70 år på tronen besegrades Nazityskland, avkoloniserades det brittiska imperiet, restes och föll den kommunistiska järnridån och England lämnade den Europeiska gemenskapen. Hennes liv sammanfattade och följde på ett anmärkningsvärt sätt en stor del av 1900-talets turbulenta historia.
Drottningen var någon att se upp till och uppmuntras av. Hon var en hängiven tjänare till sina folk i hela det brittiska samväldet. Hon var en varmt troende kristen som i sina jultal återkommande talade om Jesu liv och om den barmhärtige samariten.
I en tid när värden och tradition blivit skällsord var drottningen en advokat för dygderna flit, tålamod och medmänsklighet. Hon inspirerade en värld till värme i tider av köld, till strävsamhet i tider av stagnation, till hopp i tider av kris.
Hon inspirerade en värld till strävsamhet i tider av stagnation, till hopp i tider av kris.
— Steven Crosson
Elizabeth II:s personlighet och karaktär spelade en avgörande roll för hennes livsverk. Man behöver inte vara rojalist för att se att hennes gärning också visar på behovet och vikten av monarkin som institution. Detta både i Storbritannien och i Sverige.
Runt en monark kan hela samhället samlas. När det blir kris finns en stabil punkt som kan bli en garant för kontinuitet. Monarkin bidrar till en beständighet och en gemenskap som ett republikanskt statsskick aldrig kan erbjuda.
