Myndigheter i Sverige välkomnar när kyrkor och andra religiösa organisationer utför sociala insatser. Men de värderingar som motiverar kristna att engagera sig är de mer än tveksamma till, vilket visar sig i den irrationella rädslan för konfessionella friskolor. Trots det vill myndigheter gärna att trosbaserade organisationer täpper till de luckor som välfärden inte fyller.
Många politiker är väl medvetna om att en engagerad volontär många gånger gör ett bättre arbete än en kommunal handläggare. Och det beror inte på att myndighetspersonerna är sämre människor eller inte lika empatiska. Tvärtom, de flesta socionomer, lärare, sjuksköterskor och liknande valde yrket just för att de ville göra skillnad för människor i behov.
Men det är något med systemet och myndighetsutövningen som gör att en distans skapas mellan den som behöver hjälp och den som ger hjälp. Ändå är det många i det trosbaserade civilsamhället som berättar om att myndigheter bara vill ha uppdragen utförda men inte de värderingar som motiverar volontärerna. Problemet med en sådan hållning är att den till slut riskerar att urholka engagemanget. Det är nämligen en trygg förankring i värderingar som gör att människor vill handla.
[ Felicia Ferreira: Gudstro - en svensk hemlis ]
Därför är det rimligt att ställa frågan vad det egentligen är som politiker, myndigheter och en stor del av övriga civilsamhället är så rädd för när det gäller kristen tro. Från ett kristet perspektiv är det obegripligt. Hur kan det finnas en rädsla för personer som formats i sammanhang där berättelser om den barmhärtige samariern, förlåtelse av äktenskapsbryterskan eller omsorgen om Sackeus spelar en viktig roll? Men i svensk politisk debatt har det i det närmaste blivit en självklarhet att religion ska hållas borta från offentligt engagemang.
Kan det ha att göra med en allmänt förhärskande syn på kristen tro om att den lägger bördor på människors axlar i form av moraliska påbud och förväntningar?
Den kristna tron i form av värderingar har helt enkelt varit nyttig för ledarskapet i svenska företag.
— Fredrik Wenell
Mot den bakgrunden är det fascinerande att läsa Mats Hallvarssons bok, Vad tror direktörerna på, om tron hos tjugo svenska direktörer. Nu är det inte personporträtten som är det mest intressanta, utan att han sätter fokus på ett forskningsfält i den amerikanska akademin – Management, Spirituality and Religion. Inom det forskningsfältet konstateras att företagsledare många gånger är bättre ledare om deras värderingar förankras i en religiös tro. Det behöver inte vara specifikt kristen tro. Akademin är som bekant agnostisk, det vill säga den premierar ingen specifik religion. Det är givetvis inte heller självklart att det blir så. Det finns dysfunktionella chefer i kristna organisationer också, och företag kan naturligtvis ledas av ateister på ett utmärkt sätt.
[ Undersköterskor: Här stämmer inte den mörka mediebilden av äldrevården ]
Med det sagt är det många amerikanska företag som har insett betydelsen av att också inom ramen för arbetslivet göra det enkelt för anställda att utöva sin tro. Stora företag har därför inrättat böne- och meditationsrum. En del har också anställt präster och andliga coacher. Religion betraktas av dessa företag inte som ett hot utan som en resurs för att göra företagen bättre.
Hallvarsson konstaterar att bland svenska företagsledare, i alla fall av den gamla sorten, är det kristna värderingar som styr. Det handlar om tio Guds bud, förlåtelse och den gyllene regeln. Den kristna tron i form av värderingar har helt enkelt varit nyttig för ledarskapet i svenska företag.
Den amerikanska forskningen visar att starka religiösa övertygelser tenderar att göra människor mer engagerade eftersom tron ger dem en djupare motivation. Troende människor uppvisar också en större motståndskraft mot oärlighet. Även om det naturligtvis inte är en självklarhet.
Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention om barns har rätt till andlighet – varför inte fortsätta att också ge utrymme för anställdas rätt till andlighet? Om det är som Hallvarsson påstår, att det har varit till gagn för näringslivet, vore det väl inte så svårt att motivera.
[ Magnus Malm: Kristna i dag har köpt demonernas teologi ]
Men andlighet betraktas i vårt land inte som en resurs, snarare som något som ska hållas privat. Det beror på den i svenska kulturen djupt liggande protestantisk identiteten. Vi har lärt oss att det ska vara strikt bodelning mellan det andliga och det borgerliga, religiösa och det offentliga. I Sverige vill vi ogärna att den personliga tron ska blandas in i företagandet och arbetsliv.
Men om Hallvarsson har rätt, och volontärengagemang växer ur värderingar som format en persons karaktär, vore det alltså bättre för såväl kyrka, företag och samhälle om människor slapp skämmas för sin tro. Det vore till och med bättre om de fick stöd för andligheten i yrkesliv och frivilliga engagemang.
