I söndags beslutade Immanuelskyrkan i Örebro att ändra församlingsordningen till förmån för samkönade äktenskap. Församlingens föreståndare, Johan Arenius, understryker i Dagen att det är viktigt att ha respekt för de som fortsatt har en traditionell äktenskapssyn. Och han påpekar att det var viktigt att frågan fick ett avgörande nu, då man arbetat med den i 25 år. Man ville därför inte vänta in processen inom Evangeliska frikyrkan, som är planerad att avslutas till våren. Detta väcker en del frågor om hur man ser på sin relation till samfundet.
För att förstå varför frågan om samkönade äktenskap har blivit så het i Sverige måste vi sätta den i rätt perspektiv. Genom den snabba omvärdering av sexualetiken som skett i samhället har församlingar från olika samfund och rörelser påverkats starkt sedan 1960-talet. Det är ingen hemlighet att Sverige enligt till exempel World value survey befinner sig extremt långt ut på värderingsskalan sett ur ett internationellt perspektiv. I våra kyrkor råder ofta en mer liberalteologisk hållning – den inre subjektiva upplevelsen har på många håll blivit till auktoritet.
I en sådan tid och kultur kan vi konstatera att det inte är en framkomlig väg att försöka gömma frågan eller bortse från den. Det räcker inte att tänka att samfundsledningarna får lösa det. Det krävs en seriös process i varje lokal församling för att förhindra att sår och splittring uppstår. Samtalen behöver föras i öppenhet både på församlingsmöten, förslagsvis i åldersindelade grupper, och varför inte använda enkätundersökning som ett verktyg. Det åldersrelaterade perspektivet är nödvändigt inte minst för att unga människor har frågor som rör sexuell identitet inpå sig varje dag.
Det är kring Jesus Kristus vi behöver aktivism. Allt annat riskerar att splittra Kristi kropp.
— Lennarth Hambre
Det som är teologiskt avgörande för frågan om samkönade äktenskap handlar om förhållandet mellan skapelseteologi och en eventuell överordnad kärleksteologi. Så också synen på Paulus undervisning i Romarbrevet 1. Det är viktigt att betona, liksom Mikael Tellbe, docent i Nya testamentet, gör, att det faktiskt inte handlar om bibelsyn utan om bibeltolkning. På båda sidor i frågan finns människor med den största respekten för att Bibeln är Guds ord.
Det är också på sin plats att höja ett varningens finger till dem som ser allt som sker i förskjutningen av frågan mot en mera öppen hållning kring samkönade äktenskap som ett tecken på att undergången är nära. Men också till de som blivit hbtq-aktivister, som bara tycks ha en enda fråga på sin agenda.
Det är kring Jesus Kristus vi behöver aktivism. Allt annat riskerar att splittra Kristi kropp.
Det måste vara möjligt att både ha en traditionell äktenskapssyn och samtidigt med allvar ta till sig de bibeltexter som berör generösa attityder till utsatta människor och det är ett faktum att homosexuella varit utsatta i de kristna kyrkorna.
[ Frida Park: Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta ]
Är då Immanuelskyrkans väg inom EFK alla andra församlingarnas väg? Det måste det absolut inte vara. Frågan infinner sig också om de som nu röstat igenom en förändrad församlingsordning skulle kunna tänka sig att vara minoritet i en församling med traditionell syn på äktenskapet? Det finns en risk att den “fina toleransen” bara går åt ett håll. I både exemplet kring Immanuelskyrkan i Örebro och Saronförsamlingen i Göteborg är det trots allt en minoritet av alla medlemmar som röstar igenom, eller skapat underlag för, en betydande historisk teologisk förändring.
Att stå fast vid en traditionell äktenskapssyn kombinerat med ett varmt välkomnande av människor med annan syn och samlevnadsform mitt i församlingen kan vara en framkomlig väg som inte behöver slita sönder kyrkan.
