I debatten om tionde här i Dagen som började med en undersökning i åtta större församlingar väcks frågan om de gammaltestamentliga principerna gäller för kristna i dag. Då blir frågan om det bara är en bra princip att rekommendera eller en lag att följa.
Jesus varnar alldeles uppenbart för att pengar är en risk och en stor utmaning att hantera. Men Nya testamentet tar också frågan om vårt totala förvaltarskap på allvar. Hur förvaltar vi de resurser vi fått? Mycket eller lite spelar mindre roll.
I Bergspredikan talar Jesus om Gud och mammon. I översättningen The Message står det citerat: “Man kan inte tillbe två gudar på en gång …. ägnar man den ena sin dyrkan får den andra ens förakt. Ni kan inte både tillbe Gud och Pengarna”. Det ser alltså ut att ha avgörande betydelse vilken relation vi utvecklar till vårt materiella ägande och pengar. Och detta helt oberoende av om det hjälper församlingen ekonomiskt eller inte. Det är inte i första hand församlingen som är i fokus i Jesu undervisning, utan våra hjärtan.
För Paulus däremot är det mer fokus på givande och församlingen. Men han börjar i frågan om våra liv i sin helhet. Om att före allting annat ge våra liv – inte i första hand pengar. Pengar blir en konsekvens av att vi har hjärtat på rätt ställe. Men även Paulus kommer fram till att det handlar om att ge av det vi har, vi avkrävs inte något vi inte har.
[ Lennarth Hambre: Ge inte för att döva samvetet ]
Så fortsätter Paulus om glädje i givandet. Glädjen som en Andes frukt i en kristen människas liv är tydligen viktigt för givandet. Det är inte tvång som ska vara vägledande utan frivillighet, det är beslutet i hjärtat som är avgörande.
När Paulus undervisar om insamlingen till de behövande i Jerusalem så betonar han också systematik. Att planera och förbereda sig så att det inte sker spontant och utifrån tillfälliga känslor. Systematik och planering för givandet har både positiva effekter för församlingen och upprätthåller en god ordning hos den enskilde givaren.
Och vi gör väl i om vi undervisar det systematiska fullt av nåd och inte utifrån tvång.
— Lennarth Hambre
I Sverige har vi utvecklat en kultur av stark individualism. Vi har förflyttat oss från en kollektivistisk enhetskultur till värderingar som handlar om starkt självförverkligande. Även i kyrkan har vi tonat ner undervisningen om vårt gemensamma ekonomiska ansvar. Kanske är det minskade givandet ett mått på hur vi värderar vår tro och församlingsgemenskap? Eller är det ett uttryck för kyrkans inre sekularisering? Vanligtvis kan vi tänka oss att betala dyrt för sådant vi värderar högt. Vi har lättare att ge till projekt vi tycker om. Gåvor som ett styrmedel kan också bli en risk för församlingen: “Ni får den här summan om ni gör det här”.
[ För tynande församlingsgemenskaper kan detta vara dödsstöten ]
Hur blir det då med tionde? Det framstår som att nya testamentets betoning av gott förvaltarskap, ge av det vi har, ge med glädje och frivilligt utan tvång utifrån Andes frukt och glädje i hjärtat är vägledande. Detta hindrar absolut inte att ha en klar princip för givande som sker systematiskt. Och vi gör väl i om vi undervisar det systematiska fullt av nåd och inte utifrån tvång.
