Själavården fyller en viktig roll i kyrkan. Dock kan vissa församlingar behöva se över, kvalitetssäkra och tydliggöra gränserna mellan själavård och sjukvård. Själavården ska göra det den gör allra bäst: att utforska och fördjupa de existentiella dimensionerna.
Livet är fyllt av glädje, ro, framgång och gemenskap. Som varma sommarvindar blåser de härliga känslorna ibland in och följer med oss en stund. Stegen blir lätta och luften angenäm att andas. Men längst vandringen från vagga till grav så kommer vi också bli bekanta med kallare vindar så som sorg, ångest, misslyckande och ensamhet. Fötterna gör ont och kappan förmår inte värma. Att leva är att vandra, oaktat vilken vind som blåser.
Gud, kyrkan och församlingen finns alltid med oss. I församlingen får vi vår andliga friskvård, kanske genom hemgruppen eller genom bekännelse. Men även när själen gör ont finns församling och gemenskap. Där kan vi, mitt i krisen, dela såväl nattvard som kyrkkaffe. Och ibland också vända oss till församlingens själavårdare. I samtal kan de svåra känslorna, de omvälvande besluten och de stora frågorna lyftas tillsammans med en själavårdare och med Gud.
Det arbete som många pastorer, diakoner och frivilliga gör när de lyssnar, samtalar och ber med sina medvandrare är viktigt. Dessa samtal kanske inte utmynnar i några offentliga uppskattande erkännanden. Själavårdarnas arbete sker i stillhet. Inga priser, galor eller pokaler delas ut. Men de hindrar inte att de är viktiga.
[ Engagerat om vikten av teologisk utbildning för diakoner ]
Själavården fyller en central del i de flesta församlings verksamhet. Att ha en plats där de existentiella frågorna kan ställas, där tron och tvivel får utrymme att utforskas och där tårar kan fällas är frigörande. Omsorgen, besinningen, tolkningen och fördjupningen, som alla är grundpelare i själavård, ger vägledning och kan hjälpa.
Själavården ska vårda människor, men aldrig behandla psykisk sjukdom.
— Steven Crosson
På vissa håll har själavården en stark ställning, men behöver i andra sammanhang stärkas upp. Olika församlingar har olika traditioner och olika resurser. I de fall själavården behöver stärkas upp, kan utvecklingsbehoven se olika ut men ibland kan det handla om ekonomi, lokaltillgång och ibland om utbildningsinsatser.
Gränsdragningarna mellan själavård och terapi är svår. Och behöver ständigt reflekteras kring. I många fall uppfyller själavården en hjälpsökandes behov väl. I andra fall är det bedömning, terapi och kanske medicinering inom primärvård eller psykiatrins ramar som är bäst lämpat. Själavården ska vårda människor, men aldrig behandla psykisk sjukdom. Här måste en gräns hållas.
Gud kan verka genom församlingen, men Han kan också verka genom sina läkare, psykologer och kuratorer. Genom ett respektfullt förhållningssätt mellan pastorer och själavårdare å ena sidan och läkare och psykologer å den andra byggs bryggor och samarbete mellan församling och sjukvård. Där kan själavården och hälso- och sjukvården blir komplementära storheter som tillsammans bidrar till själens, kroppens och andens tillväxt.
