När Alliansregeringen styrde under sina åtta år fokuserade man på den individuella friheten. Människor förutsattes söka efter det bästa för sig själva, göra rätt för sig och därför ville alliansen förstärka incitamenten att jobba. Men så tycks det inte längre vara bland de forna allianspartierna L, M och KD.
De nya Moderaterna under ledning av Fredrik Reinfeldt såg människan i linje med en liberal tradition medan Kristerssons parti menar sig ha sett baksidan och styrs av berättelsen att det som håller Sverige samman är på väg att gå förlorat. Många menar att regeringen står för en konservativ politik, men den påminner mer om det filosofen Roland Poirier Martinsson i P1:s Söndagsintervju (9/10) kallar revolutionär konservatism. Det ska ske snabba och genomgripande förändringar i samhället.
I Tidöavtalet – den nya regeringens samarbetsdokument med SD – finner vi inget om alla de tusentals invandrare som är engagerade i civilsamhället, håller hemsjukvården flytande, kör taxibilar och bussar. I avtalet framstår invandrare främst ett problem som måste hanteras.
Mellan raderna på de föreslagna förändringarna framkommer begränsning och repression. Vissa sorters kulturer behöver begränsas för att de utgör ett hot mot en svensk kultur och snart sagt varje samhällsproblem – kriminalitet, polygami, hederskultur, dålig vandel – relateras till migranter.
Integrationen kan bli ännu svårare eftersom de som ska integreras redan på förhand upplever sig dömda.
— Fredrik Wenell
Ett återkommande mantra är: för hög migration och för dålig integration. Problemet är att när regeringen och SD i avtalet fokuserar på att andra kulturer bara ses som ett hot ligger det nära till hands att gruppen invandrare börjar se på sig själva som en belastning för samhället. Den föreslagna politiken riskerar därför att göra så att integrationen blir ännu svårare eftersom de som ska integreras redan på förhand upplever sig dömda.
Nu ska inte de integrationsproblem som Sverige står inför underskattas. Det är vi alla överens om – men hur lösningen ska se ut råder det delade meningar om. De allra flesta inser nog att det behövs krafttag mot kriminaliteten i form av effektivare brottsbekämpning. Polisen måste få bättre och mer resurser, men det räcker inte.
[ Elisabeth Sandlund: Historien är full av paradigmskiften till det sämre ]
Det finns konstruktiva förslag om utökat ansvar för socialtjänsten, bland annat ska de kontakta en gripen minderårigs familj inom 24 timmar så att åtgärder snabbt kan sättas in. Bra så, men det räcker inte eftersom det redan då är för sent, som Alf Svensson skriver i sin gästkrönika. Det som måste till är att skapa strukturer för utsatta familjer innan deras barn arresteras. Och därför vore det önskvärt om familjer och civilsamhället gavs bättre förutsättningar. Men i Tidöavtalet nämns civilsamhällets bara två gånger och då handlar det om utländsk finansiering och om att täppa till luckor i det sociala skyddsnätet när staten inte räcker till.
I Sverige, inte minst genom att Sverigedemokraternas politik fått genomslag, tycks bilden vara att migranter söker sig till vårt land eftersom det flyter av mjölk och honung, eller i varje fall bidrag och förmåner. Vi har haft ett generöst bidragssystem som gjort att när människor ställs inför traumat att behöva fly har Sverige varit ett tänkbart alternativ, men knappast för att det är paradiset på jorden.
[ Frida Park: En regering där Åkesson fått den stora vinstlotten ]
Vårt land har varken ett gästvänligt klimat eller geografisk placering. Vår svenska kultur är inte heller lätt att förstå sig på. Den grad av sekularisering och individualisering vår kultur är präglad av sticker ut på ett sätt som gör den svår att navigera i. Sanningen är att vår oproportionerligt höga andel av de totala migrationsströmmarna snarare beror på andra länders ovilja att ta emot människor på flykt än på vårt lands förträfflighet.
Ibland är det mer intressant att söka efter vad som inte sägs. I det som inte stipuleras i Tidöavtalet kan man hysa vissa förhoppningar. Det är inte tänkt som regeringens totala politik och ger därför svängrum åt regeringspartierna L, KD och M att bedriva konstruktiv politik på andra områden. Det är inte heller säkert att allt som föreslås kommer vara möjligt att genomföra. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) har redan flaggat för att förslaget om indragna tolkar i vården förmodligen inte kommer vara förenligt med redan existerande lagar.
[ Steven Crosson: Den verkligt liberala kraschlandningen var Annie Lööfs valstrategi ]
Därför kan man ändå hysa en förhoppning om att regeringspartierna använder svängutrymmet och sin erfarenhet av att regera till att forma en politik som grundar sig på en realistisk och kristen människosyn som erkänner att alla kulturer har potential att vara destruktiva och konstruktiva. Och därför behövs en politik som på förhand inte stigmatiserar individer, vare sig på grund av härkomst eller religion, utan befriar oss att bidra till det gemensamma bästa.
