Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop, Antje Jackelén, har lagt ner kräklan efter väl utförd gärning. Jackelén har gjort djupa avtryck i det svenska samhället men är samtidigt en delvis missuppfattad ärkebiskop. Det kan inte ha undgått någon att Dagens ledarsida inte alltid lägger tyngdpunkten i teologin på samma ställe som Jackelén, ibland har vi till och med helt olika uppfattningar. Men det förtar inte att hon varit en betydelsefull och viktig röst för Svenska kyrkan.
Hon har till viss del även varit en missuppfattad ledare. Svenska Dagbladets Per-Ola Olsson (27/10) menar exempelvis att hon delvis bär skulden för det medlemstapp som pågår i Svenska kyrkan. Orsaken ska enligt honom vara att människor reagerar på att den blivit “vänsterlutande”. Påståendet är tveksamt av två skäl.
Det bortser för det första från att hela det svenska samhället allt mindre präglas av kristna värderingar och som en följd av det tappar kyrkorna medlemmar. Det är inte bara Svenska kyrkan som mister medlemmar. Det gäller alla kristna samfund och alla de andra samfunden kan knappast anklagas för att vara vänsterpolitiska.
För det andra visar det prov på bristande teologisk förståelse. När Jackelén har tagit till orda i migrationsfrågor har hon inte gjort det utifrån en vänsterpolitisk ståndpunkt utan grundat sin hållning i teologiska motiv. Kyrkorna är generellt sett överens om vilket förhållande de vill ha till migranter som kommer till Sverige. Vi vet att många frikyrkliga samfund inte nödvändigtvis lutar åt vänster politiskt och ändå förespråkar en generös migrationspolitik.
Jackeléns kritiker bör inte avfärda hennes hållning som enbart vänster utan argumentera teologisk om varför de menar att hennes ställningstaganden skulle vara fel.
— Fredrik Wenell
Det ska inte glömmas bort att Antje Jackelén tagit ställning för klassiskt liberala rättigheter som religionsfrihet och rätten att välja konfessionella friskolor. Hon har också varit en ivrig försvarare för barns rätt till andlig utveckling. Inget av detta kan betecknas som specifik vänsterpolitik.
Visst hon har varit kritiserad för att inte tillräckligt tydligt tagit ställning för Israel som ändå är Mellanösterns enda demokrati. Men hon, liksom samtliga biskopar, tog avstånd från kyrkomötets beslut om att utreda om Israel skulle ses som en apartheidstat. Men för att förstå hennes offentliga engagemang är det inte till en partipolitisk analys man bör gå utan till vilka teologiska övertygelser hon argumenterar utifrån. Hon har exempelvis visat integritet när politiska partier velat påverka kyrkans äktenskapsteologi. Därför borde Jackeléns kritiker inte avfärda hennes hållning som enbart “vänster” utan i så fall argumentera teologiskt om varför hennes ställningstaganden skulle vara fel..
[ Elisabeth Sandlund: Att införa vigseltvång är en orimlig tanke ]
Ett annat område där hon också bidragit är i dialogen mellan naturvetenskap och den kristna tron. Som en framträdande teolog på området har hon visat att tro och vetenskap inte alls behöver stå i strid med varandra, tvärtom, teologin tjänar på att befinna sig i ständigt utbyte med andra vetenskapliga discipliner. Det gäller också på naturvetenskapens område.
Hennes akademiska förhållande till frågor har dock inte alltid varit en fördel. Det har ibland inneburit kommunikationsproblem. Det gäller inte minst den dialog med muslimer som hon varit involverad i. Många har uppfattat att hon varit alltför undfallande i sin kritik. Det är alltid en balansgång att visa respekt för andras tro och argument och samtidigt stå fast vid sin egen övertygelse. Hon kunde ha kostat på sig större tydlighet om att Jesus är enda vägen till Gud, inte bara att han är “unik för kristna”, det är viktigt inte minst för kyrkans egen identitet. Vilket också visar sig i den kritik hon fått för att alltför lite har ägnat sig åt kyrkans inre liv.
Men Jackelén kommer förmodligen främst bli ihågkommen för att hon tog Svenska kyrkan ut på torget i fler frågor än bara det inre andliga livet. Andlighet är bredare än så för henne. Hennes röst har varit efterfrågad och det beror inte bara på att hon uppbar ärkebiskopsämbetet utan för att hon talade initierat i en mängd frågor med hög samhällsrelevans. Men det beror också på att hon förstått att använda den här tidens medier som kommunikationskanaler. Något som tyvärr inneburit att hon fått utstå hat och hot. Tyvärr tycks inte samtalet på sociala medier vara anpassat för att skapa den nödvändiga nyfikenhet som krävs för att samtala med människor som tycker annorlunda.
Även om Jackelén inte ensam bär skulden för kyrkans röda siffror har hon heller inte lyckats vända utvecklingen. Medlemstappet blir en av framtidens viktigaste frågor. Men med den nyvalde ärkebiskopen, Martin Modéus, känd för sitt engagemang för de lokala församlingarna, kanske det ändå finns ljus i den tunneln för Svenska kyrkan. Men det bör inte ske på bekostnad av den plats i offentligheten som Jackelén öppnat upp. För det är ett av de arv hon lämnar efter sig som kyrkan verkligen bör ta till vara.
[ Fredrik Wenell: Den nya ärkebiskopen måste fullfölja skilsmässan ]
