Vad vill egentligen regeringen med klimatpolitiken? Efter delgivandet av Tidöavtalet finns det flera frågor om hur den nya regeringen ämnar arbeta med vår tids kanske största utmaning: förvaltandet av skapelsen. Kanske kommer en del klarhet efter att budgeten presenteras den 8 november.
Klimatet har sedan industrialiseringen förändrats i en eskalerande takt. I dag är växthusgaserna de högsta i mänsklighetens historia, vilket beror på fossila energikällor och förstörda ekosystem. Mänskligheten har på kort tid skapat stor rikedom och utveckling, men har också förorenat den trädgård vi är satta att förvalta.
I en intervju i DN innan valet talade statsminister Ulf Kristersson om sin syn på klimatkrisen. Han pekade på behovet av elektrifiering men sade också att hans målsättning “inte är att människor ska ställa om sina liv”. Även KD-ledaren, tillika energi- och näringsminister Ebba Busch, har tidigare varit inne på samma spår. Hon menar att klimatet är viktigt men att åtgärderna måste anpassas till barnfamiljer och till landsbygden. Omställning utan uppoffring? Kanske det är så regeringens förhoppning kring klimatpolitiken bäst kan sammanfattas? Eller kanske: förbättring utan förändring?
Kritiken och oron inför vad regeringens klimatpolitik kommer att innebära har inte låtit vänta på sig. Miljörörelsen har med rätta kommit med invändningar och farhågor: Naturskyddsföreningen har uttryckt oro inför Tidöavtalet och menar att åtgärder för att minska klimatutsläpp saknas. Världsnaturfonden kallar Tidöavtalet för svagt och oroande. Och viss är det så att Tidöavtalet i sig lämnar mycket att önska, även gällande klimatpolitiken.
[ Biskopen i Växsjö sågar Tidöavtalet ]
Även biskop Fredrik Modéus har i en artikel i Expressen uttryckt välformulerad kritik mot såväl Sverigedemokraternas människosyn och mot Tidöavtalets sänkta klimatambitioner, vilka Modéus menar att går emot den kristna idétraditionen. Regeringen skulle göra gott i att lyssna på Modéus.
Att en elektrifiering av samhället, produktion och transporter är nödvändig är givet. Kristersson har här helt rätt. Såväl Sverige, Europa som världen behöver öka produktionen av fossilfri el. Detta kan ske både genom utbyggd vindkraft, exempelvis genom vindkraftverk till havs, men också genom utbyggd kärnkraft. Att öka beroendet av kolkraft, som riskerar att bli en konsekvens av Tysklands beslut att stänga kärnkraften, har på goda grunder kritiserats av bland andra Greta Thunberg. Takten i utbyggnaden av vindkraft som skett under senaste årtionden får inte stanna av under den nya regeringen. Mer fossilfri el behövs om klimatkrisen ska kunna mötas.
Omställning utan uppoffring? Kanske det är så regeringens förhoppning kring klimatpolitiken bäst kan sammanfattas?
— Steven Crosson
Det är rimligt att fråga sig hur regeringen tänker kring bensin- och dieselpriserna. Under valrörelsen gick flera partier till höger ut med att priserna på drivmedel skulle sänkas. Detta för att vanligt folk inte skulle behöva drabbas av ökade bränslekostnader. Om fordonsflottan ska elektrifieras, som regeringen jobbar för, måste bensin och diesel fasas ut. Det behöver bli billigare att både köpa och köra en elektrisk bil, jämfört med en fossildriven dito. Då är inte en sänkning av bränslepriserna en framkomlig väg framåt. Ekonomiska incitament behövs för att minska beroendet av fossila energikällor.
Frågor om vad regeringen vill gäller även de internationella utvecklingsambitionerna och klimatarbete i tredje land. Trots att såväl Liberalerna och Kristdemokraterna före valet pekade på vikten av enprocentsmålet i biståndet har nu regeringen slopat denna. Detta är problematiskt för framtiden för humanitärt bistånd samt för den långsiktiga klimatutvecklingen. Vad kommer regeringens politik innebära för de lantbrukare och fiskare som fått stöd att arbeta hållbart? För de organisationer som arbetat för att skydda och återställa sårbara ekosystem?
Vad är då en kristen syn på klimatpolitiken? Förvaltarskapstanken är en röd tråd genom såväl Bibeln som i kyrkans mångtusenåriga verksamhet. Människan är inte satt att härska, utan att vara en god förvaltare över skapelsen. Jorden är en gåva vi med varsam hand ska förvalta tills dess nästa generation tar över. Om den kristna utgångspunkten har bland annat Sveriges kristna råd formulerat tankar i “Värna den jord Gud älskar”. Detta är premisser som väl värda att utgå från, även för politiker.
Man kan fråga sig om regeringen och dess stödparti har en lika insiktsfull hållning till klimatkrisen som Kyrkan. Det finns dessvärre uttalanden och markeringar från högerpartierna som pekar i motsatt riktning. Men ännu kan saker förändras. Vi kommer veta mer efter att regeringens budget presenteras i början på november.
