De senaste årtiondena har halloween gjort entré i det svenska samhället på bred front. Varje kultur och samhälle behöver högtider som skapar samhörighet. Vilka helger vi samlas omkring och vad de innebär har sett olika ut genom historien.
Att tända ljus på släktingars och vänners gravar under allhelgonahelgen är inte heller en speciellt gammal tradition. Den går tillbaka till mitten av 1900-talet.
Nu tycks halloween delvis ha ändrat karaktär i Sverige. Från att ha varit ett fåtal barn som gick i husen och hotade med att skrämmas om de inte fick godis till att bli en högtid när vuxna och barn klär ut sig och har roligt tillsammans. Det ytliga ges större vikt och följaktligen ägnar SVT:s Morgonstudion (1/11) en kvart åt att samtala om vilka kostymer hollywoodkändisar haft på sig vid den gångna helgens festligheter.
Allhelgona står för raka motsatsen. Vi tänder ljus på anhörigas gravar, kanske delar vi minnen om vad de betytt för oss, tackar Gud för dem och påminns också om vår egen ändlighet.
Halloween och allhelgona är högtider av helt olika karaktär. Den ena står för det ytliga och den andra för det djupa. Vi behöver båda, men den ena får större uppmärksamhet, inte minst i medier.
Det är inte ett problem att vi har kul tillsammans. Snarare bör vi fråga oss vilka proportioner det ytliga generellt ges i samhället. Om det ytliga blir det vi allra mest samlas omkring, det som skapar gemenskap, är risken att vi kommer sakna ritualer och språk när det riktigt jobbiga i livet drabbar oss.
