Nu utses de, “vinnarna” och “förlorarna” på den nya regeringens premiärbudget. Fokus, som så ofta i dessa sammanhang, handlar om vem som får mer och vem som får mindre i plånboken i till exempel diverse skatte- eller avgiftssänkningar. Det är naturligtvis inte oviktigt.
Mindre i plånboken gör det svårare att klara vardagen för de många barnfamiljer och äldre som lever på marginalerna. Men större påverkan på medborgarnas välmående har till syvende och sist den skenande inflationen i kombination med lågkonjunktur. Hade finansminister Elisabeth Svantesson, likt tidigare brittiske premiärministern Liz Truss, valt att ta på spenderbyxorna och lovat allt till alla hade svenskens plånbok troligen blivit än tunnare på sikt. Och kanske hade den nya regeringen blivit nästan lika kortlivad som Truss.
Att regeringens första budget inte är expansiv finns det alltså goda skäl till, som Dagens kolumnist Elisabeth Sandlund också skriver om. Men de ekonomiska prioriteringarna säger även något om de fyra partiernas värderingar.
Det är traditionell högerpolitik att sätta svångremmen om den statliga midjan i stället för att låta måttet svälla över alla breddar.
— Frida Park
Det är inte konstigt att en högerregering prioriterar en god ekonomisk hushållning och håller igen de publikfriande budgetförslagen. Det är traditionell högerpolitik att sätta svångremmen om den statliga midjan i stället för att låta måttet svälla över alla breddar. Det hade alltså inte kommit som en överraskning om budgeten hade innehållit sänkningar av stödet till trossamfunden, men icke – det förblir ännu.
Men den borgerliga principen om en liten stat som prioriterar kärnuppgifterna borde inte behöva stå i motsats till att värna samhällets, och världens, mest utsatta. Här finns det skäl till både ris och ros.
Om vi bortser från Svenssons plånböcker för en stund går det inte att blunda för att avskaffandet av enprocentsmålet för biståndet kommer få stora konsekvenser. Visst stämmer det, som Ebba Busch sa när hon försvarade Tidöavtalet, att biståndet skulle må väl av en effektivisering och ett säkerställande av att biståndspengar inte går till andra ändamål än vad de var avsedda för. Därtill ville såväl M som SD sänka biståndet än mer. Men slopandet av enprocentsmålet i Tidöavtalet leder till att fattigdomsbekämpning, katastrofhjälp och sjukvård till kvinnor får nästan 30 miljarder kronor mindre under de närmaste tre åren.
Talar vi om några av de mest utsatta inom rikets gränser är det välkommet att Svantesson särskilt lyfter satsningen mot hemlöshet enligt modellen Bostad först, något som Dagens ledarsida efterfrågat länge. Andra exempel är åtgärder för att minska äldres ofrivilliga ensamhet och för att korta vårdköerna och bibehållandet av a-kassans pandeminivå. Även om de inte är de största posterna i budgeten är det steg i rätt riktning.
[ Fredrik Wenell: Vilken människosyn har den nya regeringen? ]
Mest troligt är det en nöjd Svantesson som ställer in sin strama budgetproposition i sin bokhylla i Rosenbad. Visserligen är svekdebatten, särskilt gällande löftena om sänkta bränslepriser och skatter, redan i gång. Men hon vet att den snarast är en västanfläkt jämfört med proteststormen som väntat om hon med en bister vinter runt hörnet i stället valt att gasa mot ruinens brant.
