När vi mår som sämst, fungerar då vården? Ofta ja. Vård i rätt tid, empatisk och professionell vårpersonal, behandling som leder rätt. Men ibland faller patienter mellan stolarna. Då kan svensk hälso- och sjukvård och dess organisation visa sig från sin sämsta sida: remisser som far fram och tillbaka; långa väntetider för utredning; korta, ovetenskapliga eller otillräckliga behandlingar; avfärdande och fortsatt sjukdom. För många blir då kontakten med vården frustrerande. Lidandet fortsätter.
Psykisk ohälsa är ett brett begrepp som gå från det normala (att ha exempelvis ångest ibland är vanligt och i grunden något bra) till det sjukliga (så som personlighetsstörningar, eller schizofreni).
För den som mår dåligt är den första instansen man kommer i kontakt med oftast primärvården. Men svensk primärvård har historiskt sett haft svårt att hantera människor som mår dåligt psykisk. Detta trots att dryga 30 procent av de som söker hjälp på vårdcentralen gör det på grund av psykisk ohälsa.
Anledningen till att primärvården länge inte arbetat tillräckligt med psykisk ohälsa är flerfaldigad. Resursbrist är en delförklaring. Primärvården har i Sverige inte ansetts lika fin som sjukhusvården, och blivit finansierad därefter. Synen på psykisk hälsa har på många håll varit avvaktande.
Bollande mellan primärvård och psykiatri har för många patienter blivit ett helvete i sig.
— Steven Crosson
På senare år har det skett en välbehövlig förändring och ett ökat fokus sker på många håll på den psykiska hälsan i primärvården. Resurser tillförs och terapeuter anställs. Ett stärkt arbete sker på flera håll för den med lättare psykisk ohälsa i syfte att denne inte, om obehandlad, faller in i en djupare psykisk ohälsa. De satsningar som görs på primärvården är helt nödvändiga och behöver accelereras. Nytänkande och inspiration från hur andra regioner och länder bedriver sin verksamhet kan vara nyttigt.
Men ibland kan det hända att primärvården inte har rätt kompetenser för att behandla. Då är det psykiatrin man ska vända sig till. Svensk psykiatri är inte utan utmaningar. På sina håll finns det fortfarande kvar mycket Freudianskt och icke-evidensbaserat arbetssätt. Psykiatrin kämpar på flera håll med att behålla personal, då arbetsmiljön inte upplevs som tillräckligt god.
[ Jeanette Ingemarson: Till alla er unga: Det är helt normalt att livet ibland gör riktigt ont ]
Bollande mellan primärvård och psykiatri har för många patienter blivit ett helvete i sig. SVT har rapporterat om hur olika syn chefer inom primärvården respektive psykiatrichefer ser på sina uppdrag. En remiss skickas. Ibland får patienten ja. Ibland nej. Här kan man som patient riskera att skickas fram och tillbaka mellan en primärvård som inte anser sig vara lämpade att hantera en patient, till en psykiatri som anser att patienten inte är tillräckligt sjuk för att tas om hand inom dess väggar. Här finns ett systemfel. För patienten blir det frustrerande. Och lidandet består. Eller fördjupas.
Om vården verkligen ska sätta patienten i centrum behöver både primärvård och psykiatri stärkas upp och prioriteras av politiken. Och organisationerna själva behöver bli bättre på kommunikation och omhändertagande så att ingen patient faller mellan stolarna.
[ Ante Filip Tepic: Psykiska ohälsan är en av regeringens största utmaningar ]
