Berättelserna från Förintelsen måste föras vidare

I veckan avled förintelseöverlevaren Hédi Fried, 98 år gammal. Fried skickades som barn till Auschwitz. Där fick hon se sin familj gasas ihjäl av nazisterna. Själv undkom hon och kom till Sverige, där hon bland annat arbetade med berätta. Berätta om hemskheterna, om hatet och om vansinnet.

1900-talet kom att präglas av kriget och döden. Förintelsen. Holodomor. Dödsfälten i Kambodja. Det stora språnget. Bakom varje rubrik fanns miljoner namn. Miljoner människor som mördats. Miljoner röster som tystats. Men mitt i allt mörker finns överlevarna. Personer som Hédi Fried. Berättarna.

Vi behöver mer än någonsin ta del av vittnesbörden från dödens århundrade. Det totalitära idégodset är fortfarande vitalt, både i Sverige och globalt. Vi behöver lyssna till berättelserna och skicka dem vidare till nästa generation.

Samtidigt blir vi själva allt sämre på att läsa och lyssna. Hur ska vi kunna ta del av även den mörka delen av historien om vår uppmärksamhet fostras korta via videoklipp, algorimtiskt utvalda? Hur ska vi kunna berätta för våra barn om nazismen och kommunismens offer om vi själva inte läst böckerna, sett filmerna eller suttit vid lägerelden och hört vad de äldre var med om?

Kanske behöver vi ge lyssnandet och läsandet tid. Prioritet. Även den del av litteraturen och historien som det gör ont att ta del av. För om vi inte lyssnar på berättelserna från folkmorden kommer vi, eller våra barn, att glömma. Och kanske begås då samma misstag igen.

[ Tyske förbundskanslern ryter till mot Abbas: “Skandalöst” ]