I kölvattnet av de omröstningar som skett i församlingar inom Evangeliska frikyrkan om samkönade relationer, och möjligen också kyrkomötets diskussion om eventuell avkragning av präster på grund av teologiska övertygelser om äktenskapet, ställer sig en hel del frågan om man verkligen kan rösta om teologiska frågor. Frågan är viktig, och på många sätt självklar, men inte helt enkel att svara på eftersom det beror på vilken tradition vi talar om.
Alla kyrkor har processer för hur teologin kan förändras. Teologin förändras eftersom nya frågor hela tiden uppstår. Därför behöver alla kristna rörelser och samfund komma överens om vad man tror. Men hur det sker ser olika ut beroende på vilket samfund det handlar om.
Att ta beslut förutsatte att alla läste Bibeln och accepterade den som den yttersta auktoriteten för lära och liv.
— Fredrik Wenell
Protestantiska kyrkor omhuldar läran om det allmänna prästadömet, det vill säga att alla har rätt att läsa och tolka Bibeln på egen hand. Martin Luther reagerade på sin tids Romersk katolska kyrkas bibeltolkning. Han uppfattade det som att den var alltför styrd av filosofiska kategorier, inte minst genom Tomas av Aquinos avancerade teologi. Luther menade att varje kristen skulle ha möjlighet att pröva prästernas förkunnelse. Men likväl har de lutherska och reformerta traditionerna bekännelseskrifter som en grund för sina kyrkor som kan liknas vid ramar för hur Bibeln bör läsas.
De frikyrkliga rörelserna har traditionellt sett inte haft skriftliga bekännelser utan har betonat den troende gemenskapens gemensamma auktoritet över teologin. Det är möjligen aningen förenklat och generaliserat men vi har flera källor som visar hur de läste Bibeln tillsammans, bad och diskuterade. De samtalade tills de var överens.
[ Frågan om vigselkrav kommer att komma tillbaka ]
De byggde också på det allmänna prästadömet men drog det ett steg längre. Det här sättet att ta beslut förutsatte att alla läste Bibeln och accepterade den som den yttersta auktoriteten för lära och liv, men också att de som individer var villiga att acceptera den tolkning som församlingen kom överens om. Men det var kanske inte så svårt eftersom alla förutsattes delta i samtalen och därmed hade alla rätt att yttra sig. Det var inte pastorn som nödvändigtvis hade veto, även om dennes ord med största säkerhet spelade en avgörande roll.
Men tiderna har förändrats. Vi läser inte Bibeln enskilt i samma utsträckning numera, inte ens i frikyrkorna, och inte heller ser vi på församlingsgemenskapen på samma sätt. Om nu Bibeln inte längre är aktuell i de kristnas liv och om individualismen är så långt gången att gemensamma beslut ändå inte blir normerande för medlemmarna uppstår frågan om demokrati verkligen är det bästa sättet att ta beslut i kyrkan.
[ Tomas Sjödin: Fruktansvärt att troende läser allt mindre Bibel ]
Men vad är alternativet till demokratiska beslutsprocesser i kyrkan? Om frikyrkan håller fast vid det allmänna prästadömet är demokratiska processer trots allt den bäst fungerande modellen. Men för att kyrkan fortsatt ska vara trofast mot evangeliet förutsätter det att Bibeln återigen blir en levande och personlig auktoritet så att alla kan bidra till samtalet utifrån bibeltexten, men också att alla är villiga att lyssna till andra i församlingen. Vi tillhör ju alla Jesus Kristus.
