Livets söndag, ja så brukar den kallas – tredje advent varje år. Initiativet kom från kardinal Anders Arborelius och var tänkt som ett tillfälle för kyrkan att fira och uppmärksamma livet. Många kyrkor har teman där de lyfter de oföddas rätt till liv, de etiska dilemman som följer på surrogatmödraskap och fosterdiagnostik och dödshjälp. Pastorer och präster skriver på upprop för det okränkbara människovärdet som publiceras i den eller de tidningar som kan tänka sig ta in det. Ja, så har det brukat se ut, åtminstone till för ett par år sedan.
Men hur kommer det se ut i kyrkan den tredje advent i år? Kommer vi tända tredje ljuset, sjunga Hosianna och sedan njuta av pepparkakorna vid kyrkfikat och låtsas som att allt är frid och fröjd?
Varför så tyst? I år har kyrkan än fler anledningar att stå på barrikaderna för rätten till liv. Det gäller dem som ständigt utsätts för granateld i Ukraina, dem som flyr sina hem i Somalia på grund av svält och törst, dem som får fira jul i iskalla tält i flyktingläger. Detta engagerar ofta kyrkan och är också något hon får beröm för i samhället. Gott!
Men om vi menar allvar med att Gud har skapat varje människa med ett okränkbart värde – då gäller det hela livet. Från det att livet uppstår tills dess naturliga slut. Det handlar om abort, surrogatmödraskap och dödshjälp. Frågor som kyrkan inte får något beröm för när hon lyfter.
Men måste kyrkan verkligen engagera sig i de där krångliga moralfrågorna? Det får bara människor att tänka att kristna är omoderna och otidsenliga.
Ja, fast nu är det en del av kyrkans hela syfte att vara just otidsenlig – att stå upp för de eviga värdena genom alla tider även när ingen annan gör det. Att våga vara rösten för den som ingen egen har – för de ofödda och för den som känner krav på sig att sluta ligga anhöriga och samhället till last och ta pillret som avslutar livet.
[ Frida Park: Så kan fler oönskade graviditeter bli till önskade barn ]
Varför så tyst? Vi i kyrkan måste kunna visa på frågors komplexitet – stötta utsatta kvinnor i ofrivillig graviditet, trösta ofrivilligt barnlösa och arbeta för ett värdigt och smärtfritt livsslut. Aldrig skamma. Aldrig skuldbelägga. Men visa på alternativen.
För bara något år sedan skrev Susanna Birgersson en krönika i Axess och efterfrågade högeralternativets syn på abort, surrogatmödraskap och dödshjälp. Då tog hon för givet att det trots rådande abortpanik i KD skulle finnas de som ändå skulle sätta stopp för hemaborterna. I dag vet vi att KD sagt ja till hemaborter, att de nu driver grundlagsskydd av “aborträtten” och att inte en enda kristdemokratisk motion lyfte behovet av att förebygga oönskade graviditeter. KD prioriterade opinionen och tystnade helt. Kan vi lita på att högerregeringen står upp för människovärdet när det är dags för att rösta om dödshjälp? Skulle gissa att det är rätt dåliga odds på det. Samma sak med surrogatmödraskap.
Vem ska då tala för livet? Vem ignorerar opinionen och lyfter det okränkbara människovärdet? Svaret, den tredje advent och alla andra dagar om året, borde vara “kyrkan”.
[ Frida Park: KD vill alltså inte ens förebygga oönskade graviditeter? ]
