Söndagens partiledardebatt var, som en samtidsspaning, rätt intressant. Gladiatorerna möttes, och de stred. Valrörelsens hetta tycks inte ha avklingat nämnvärt. Detta till trots har recensionerna av den lilla TV-högtiden har varit påfallande svala. “Fortsätter partiledarna så här finns det bara ett resultat: politikerförakt” konstaterade Dagens Lennart Hambre. När Aftonbladets Anders Lindberg försökte sammanfatta debatten i ett ord valde han “outhärdlig”.
Varför blir vissa debatter så här olidliga? Visst känner vi igen oss, både från det offentliga och det privata, hur ett meningsutbyte kan kännas mer som en hård strid än ett ärligt försök till en konstruktiv dialog. Det handlar mer om upprapanden av sedan länge kända ställningstaganden, än om förståelse och genuina försök att komma vidare i tanke och gärning. Oftast blir det så när det saknas empati och ödmjukhet i ett samtal. Det blir mer underhållning än något annat.
Det demokratiska samtalet har i sin kärna en inbyggd konflikt. Verbalt välslipade värjor dras. Gladiatorerna släpps lösa. Så länge det funnits demokratier har det funnits retoriska knep som främst syftar till att vinna debatterna, i kontrast till att finna sanning. Tvärsäkra vitsigheter i nyhetssändning, käcka utspel i sociala medier och/eller dräpande hugg i partiledardebatterna är kanske priset vi får betala för att leva i en demokrati. Showen är en del av processen.
[ Åkessons huvudbry - SD är inte längre opinionscurlade ]
Även i kyrkan har diskussionen brutit ut under det gånga året. Så länge det har funnits kristna har det funnits debatter mellan kristna, så de diskussioner som pågår är på ett sätt en del av en stolt tradition. Ikonoklasmen. Reformationen. Försoningsstriden. Varje tid, varje århundrade, har haft sina brännande samhälleliga och teologiska frågor att reda ut. 2022 är det inom svensk frikyrklighet hbtq-frågan som rönt mest diskussion. På debattsidor, i sociala medier och i andra medier har diskussionen förts. Ömsom har denna debatt varit värdig, varm och vuxen. Ömsom har den lämnat en del att önska.
Borde inte den kristna debatten vara präglad av aktivt lyssnande, empati och ödmjukhet? Och kanske mindre av retoriska tjuvnyp?
— Steven Crosson
Kyrkan fylls av människor som skiljer sig ganska lite från mänskligheten i stort. Men även när det kommer till hur debatter förs kan skillnaderna vara försumbara. Det bör väcka viss eftertanke. För borde inte den kristna debatten vara präglad av aktivt lyssnande, empati och ödmjukhet? Och kanske mindre av retoriska tjuvnyp?
[ Frida Park: De lågmäldas farliga tystnad ]
Ödmjukhet är en dygd som är väl värd att eftersträva, både i det stora och i det lilla. Den politiska debatten kanske får fortsätta vara präglad av retoriken, hur outhärdligt det än blir, men i kyrkan kan vi öva oss i ett annat form av samtal. Ett samtal präglat av empati och aktivt lyssnande där vi ser den andre, dennes utgångspunkter med välvilja. Med tydliga och klara egna argument, absolut, men med ödmjukhet inför den andres perspektiv. Det blir då en högre och varmare diskussionsform än den krigsliknande retoriska debatt som präglar så mycket av vår samtid.
