Alla är i praktiken överens om att ord påverkar hur vi ser på tillvaron och vad vi uppfattar vara sant. Det är bara att lyssna på vilken partiledardebatt som helst. Alla politiker vill ha makten över språket eftersom det innebär att man har definitionsprivilegium. Vi vet också att människan formas mer av vad hon gör än vad hon tänker.
Det problematiska i att börja använda sig av abonnemang på kyrkans verksamhet, som Dagen skrivit om, är därför inte att det hjälper människor till ett regelbundet givande utan vad det säger om hur de, och vi, ser på kyrkan.
När prästen i den nederländska församlingen säger att det är ett sätt att anpassa sig till konsumtionssamhället är det ett tecken på att hon givit upp inför konsumentmakten eller marknadens mekanismer. Kyrkan har gått från att vara antingen en gemenskap av troende eller en plats där Ordet förkunnas och sakramenten rätt förvaltas till att bli en plats där människor ska få sin religiösa behov tillgodosedda på det sätt de själva efterfrågar.
Som konsumenter är vi lättflyktiga och rörliga. Vi går dit det våra religiösa preferenser bäst blir tillgodosedda. Att tala om att abonnera på kristen verksamhet är därför ett tecken på den djupgående sekularisering ingen av oss kommer undan. Kyrkan uppfattas av flesta inte längre som en plats där Guds nåd tas emot utan något motkrav, utan en plats där jag förväntar mig att just mina religiösa konsumtionsbehov ska bli uppfyllda.
