Jul är förmodligen den mest motsägelsefulla högtiden av alla. Den är å ena sidan packad in i glitter, gemenskap, tända brasor, glada barn och tindrande ögon. Under granen föreställer vi oss en julklappshög av Disney-proportioner. Visionen är en jul där den fullkomliga känslan av harmoni och en gemenskap infinner sig. En helg fullständigt befriad från friktioner.
Å andra sidan är det alltför många familjer där relationer är långt ifrån hela. I det verkliga livet uppfylls inte alltid visionerna. Och de riskerar att bli en belastning snarare än befrielse och en djup lycka. En separation kanske har gjort att det inte går att fira jul ihop, i alla fall inte med mammas nya kille. För andra är just den här julen extra påfrestande.
I väntan på en elräkning som förmodligen kommer ge utslag på richterskalan orsakar inköpen av julklappar och julmat för många en stor klump i magen. Det är svårt att skapa sig en fantastisk jul om oron vägrar att ge vika inför en högst osäker ekonomisk framtid.
Trots det sprejar vi konstsnö på fönstren och ser på julfilmer där allt till slut blir bra för att den där så hett efterlängtade julkänslan på något sätt ändå ska infinna sig, om så bara i fantasin och teorin. För numera handlar så gott som allt om att den där rätta julkänslan ska anmäla sin ankomst. En känsla som helt beror på oss. Det får inte gå fel på något sätt, så att känslan uteblir. Vi har ingen annan att skylla på. Skulden är bara vår egen.
Han upphävde gränsen mellan det skapade och Skaparen och gjorde sig sårbar som ett litet spädbarn.
— Fredrik Wenell
Något som också förstärker kraven är att julens centrum har privatiserats. I den informativa podden The rest is history resonerar historikerna Tom Holland och Dominic Sandbrook om hur julfirande växt fram och förändrats alltsedan Jesus föddes i Israel. En av de stora förändringarna är att det privata rummet, det vill säga hemmet, har tagit över firandet från det offentliga, exempelvis kyrkan. Det är inte längre en högtid som vi firar gemensamt som samhälle utan var för sig framför våra brasor (på TV eller på riktigt) men vid samma tid och med samma längtan efter den förlösande julkänslan.
Den berättelse om julkänslan som håller oss samman levereras numera av helt andra aktörer än kyrkan. De kommersiella krafterna vet precis hur de ska förpacka och sälja den. 2022 kommer enligt marknaden givetvis bli den bästa julen, det är bara julen 2023 som kommer övertrumfa den, och sedan givetvis alla andra jular som följer därefter.
Visst ser vi igenom de kommersiella krafterna och drar lite på munnen åt dess banaliteter, men ändå närs vår längtan av att den perfekta julkänslan ändå borde kunna infinna sig. Den kanske infinner sig om jag köper en ny julstjärna, dyrare julklappar eller fler ljus. Men det är faktiskt något vi fullt ut inte kan råda över.
Vi lever med illusionen om att vi, om vi tror riktigt mycket på det, kan styra tillvaron exakt dit vi önskar. Ibland är det bra att titta bakåt för att förstå nuet. I det här fallet till kyrkofadern Augustinus (354-430 e.Kr.).
Augustinus var indragen i en strid som handlade om huruvida sakramenten var giltiga trots att den som förvaltade dem var ovärdig. Han bidrog helt enkelt med den helt nödvändiga distinktionen att sakramentens giltighet inte beror på den som delar ut den, utan på Guds helighet. Herrens måltid och dopet är giltiga även om det förrättats av en präst som inte visat sig leva på ett värdigt sätt. Handlingen är verksam i sig själv genom ordet, oberoende av människans status.
På samma sätt är det med julen. För som tur är handlar den inte om vårt lyckorus eller känslan av harmoni, utan om att Gud blev människa. Den Gud som kyrkan bekänner gjorde det som var och är otänkbart för alla andra föreställningar om Gud. Han upphävde gränsen mellan det skapade och Skaparen och gjorde sig sårbar som ett litet spädbarn.
Genom att flytta fokus från vår egen strävan efter den perfekta julkänslan till firandet av att Gud blev människa kan vi befrias från skuldkänslor. Julen är inte beroende av vår förmåga, utan vilar på det faktum att Gud redan har handlat genom att sända sin son. Det ligger en stor portion av befrielse i det. Det beror helt enkelt inte på dig eller mig.
Men faktum är att det kommer bli jul även om den rätta känslan inte infinner sig. Det är den stora nåden hela den kristna kyrkan firar under julhögtiden. Mitt i all vilja att skapa en god jul för nära, kära och vänner behöver vi påminna oss om att Augustinus kan påminna oss om att Guds nåd inte beror på oss. Och därför kan vi önska varandra en fridfull och fin jul.
[ Pingst annonserar för julevangeliet i Aftonblandet ]
