Det som kommit att kallas ”kulturkrig” handlade under den andra halvan av hösten 2022 om att dragqueen-artisterna Miss Shameless och Lady Busty åker runt på bibliotek och har sagostunder. De har självklart ett uppfostrande syfte som handlar om att inpränta de goda idealen om inkludering och att alla ska få vara som man vill. Sagoläsningen har pågått under flera år utan någon större medial uppmärksamhet tills en SD-politiker i Kalmar ville stoppa arrangemanget på det lokala biblioteket. Då tog debatten fart.
Kulturkrig beskrivs av vänstern som något högern hittat på och av högern som en berättigad kritik mot en storstadselit som distanserat sig från folket. Det är ett krig mot progressiva idéer som uppfattas vara pådyvlade uppifrån. Slagen utspelar sig, som tur är, framför allt på sociala medier och debattsidor.
Nu borde det vara oproblematiskt att två dragqueens läser sagor om inkludering på offentliga bibliotek. Det är nämligen helt frivilligt att delta. Men om det förväntas att alla föräldrar borde gå dit med sina barn, eller åtminstone bejaka tillställningen, för att lära sig om inkludering utan några som helst invändningar har åsiktsutrymmet blivit alltför trångt. Föräldrars kritik behöver inte ha sin grund i det som alltför enkelt, slappt och populistiskt kallas ”transfobi”. I slutänden är det väl ändå föräldrar som har ansvar för hur barnen ska lära sig om människans okränkbara värde. Vi är många som lärde oss det utan dragqueens i 1970-talets söndagsskola.
Vi är många som lärde oss att alla människor har samma värde utan dragqueens i 1970-talets söndagsskola.
— Fredrik Wenell
Nu är det något av en svensk tradition, både från den politiska högern och vänstern, att inte klara en djupgående värderingsmångfald. I en intressant essä i antologin Radikalism och avantgarde från Timbro Förlag konstaterar Oscar Swartz, medgrundare till QX, att Sverige gjorde en 180-graders sväng i mitten av 1900-talet. Han skriver att ”skola, stat, politik, kultur, enades runt att ersätta kyrka och irrationell moralism med modernitet och rationell vetenskap”. Den kristna moralen skulle rensas ut och läggas på historiens skräphög eftersom den stod i vägen för de goda normerna i ett modernt samhälle.
Den fråga som alla kyrkor bör ställa sig är mot den bakgrunden inte hur man vinner kulturkriget utan hur vi trofast kan föra vidare tron utan att uppfattas som dömande över andras sätt att leva i ett mångkulturellt samhälle. Speciellt när de traditionella kristna normerna inte längre vinner omedelbar genklang i den svenska folksjälen. För handen på hjärtat, visst uppfattas det av många som provocerande att kyrkor fortfarande menar att äktenskapet mellan man och kvinna är det kristna sättet att leva tillsammans?
Evangelium är ett befriande budskap. Därför är det bästa sättet att göra det kristna livet begripligt, exempelvis äktenskapet, att genom sina liv visa och förklara hur tron är befriande. Man kanske inte vinner kulturkriget med den strategin, men att delta i krig har sällan varit en god idé någon gång under kyrkans dryga 2000-åriga historia. Att vara trofasta vittnen till det slaktade lammet som har segrat, det vill säga Jesus, har däremot alltid varit något värt att sträva efter.
