På Pingströrelsens pastorskonferens nyligen talade social- och folkhälsoministern Jakob Forssmed (KD) sig varm om vikten av ett starkt civilsamhälle. I statsminister Ulf Kristerssons regeringsförklaring och i Tidöavtalet poängteras civilsamhällets betydelse i kampen mot kriminalitet och i ett effektivt bistånd. Bra så, men blir det inte lite väl dubbla signaler när regeringen kraftigt drar ner anslagen till civilsamhällets verksamhet såväl i Sverige som utomlands?
Regeringen har naturligtvis rätt att lägga den budget de önskar för att handskas ansvarsfullt med de offentliga finanserna. Problemet är att det gått väl fort och är alldeles för kortsiktigt. Avgörande insatser riskerar att fallera, sverigebilden svärtas ned och – än värre – människor i behov av akut hjälp att lida.
För att ta några exempel. Folkhögskolorna är en viktig del av kyrkornas engagemang i civilsamhället, men regeringen drar ner anslagen med en halv miljard, likaså sänker man anslagen till studieförbundens riktade utbildningar från 110 miljoner kronor till ynka 30.
Sänk arbetsgivaravgifter och moms, gör gåvor avdragsgilla i betydligt högre utsträckning.
— Fredrik Wenell
Hur slår det mot detta civilsamhälle som såväl KD som regeringen menar sig vilja värna? Ett exempel är Bilda Svealands utbildning till solcellsinstallatör. Bilda har startat ett bolag som installerar solceller och de som jobbar där har gått en av Bildas utbildningar för att kunna utföra arbetet. Det är den sortens utbildningar som har finansierats av de pengar som nu tas bort. En utbildning som bevisligen varit mycket effektiv och gett både utbildning, arbete och erfarenhet åt människor som annars hade haft oerhört svårt att integreras på arbetsmarknaden.
Ytterligare ett exempel är att regeringen dragit ner anslagen till information inom biståndsverksamhet. För Evangeliska frikyrkans del har de anslagen bland annat gått till informationskampanjer för att inspirera ungdomar till olika former av engagemang i civilsamhället.
[ 4000 färre personer får möjlighet att studera på folkhögskola ]
I EFK:s fall finansieras två tredjedelar av samfundets bistånd med egna redan beskattade medel. Anslagen är närmast att betrakta som skatteåterbäring. De pengarna når bland annat flyktingar i Mellanöstern. Är inte ”hjälpa på plats” precis det som regeringen talat sig så varm för? Det är alltså precis det EFK gör, utan stöd av en enda skattekrona. När staten nu drar ner anslagen till information med mer än nittio procent riskerar framtida rekrytering till denna viktiga verksamhet att försvåras.
[ Frälsningsarmén firar 140 år av blod och eld i Sverige ]
Statsbidrag är naturligtvis inte det enda sättet som regeringen kan visa att de menar allvar med civilsamhällets betydelse. Sänk arbetsgivaravgifter och moms, gör gåvor avdragsgilla i betydligt högre utsträckning. Det vore både logiskt och mer demokratiskt eftersom kyrkornas verksamhet till största delen finansieras av egna medel.
Men i det välfärdssverige som vi nu har tar staten in en stor del av medborgarnas lön genom skatt och fördelar dem genom anslag. Då är det inte konstigt att hastigt nedskurna anslag tolkas som en rejäl nedprioritering av civilsamhället. Och som om regeringen och KD talar med kluven tunga.
