Det måste gå att spränga normen om att otrohet är något dåligt menar Dagens Nyheters kulturkrönikör Vesna Prekopic. Vi har ju lyckats med familjenormen så varför skulle det inte gå att både äta kakan – följa begäret – och ha den kvar – parrelationen, menar hon. Hennes tes är att alla de rutiner och vanor som familjelivet kräver stryper den passionerade lusten. Tvärtemot vad många hävdar, menar Prekopic, handlar inte mognad om att lära sig handskas med begäret utan om att utforska alla livets områden fullt ut. Då kan vi bli de vi egentligen är. Eller, det är hennes förhoppning.
De senaste femtio åren har vi sett genomgripande värderingsförändringar om hur familje- och parrelationer kan och bör se ut. Våra värderingar visar, precis som det låter, vad vi värderar högst. Prekopic menar att passionen, även om den innebär otrohet, är ett gott värde eftersom individer får möjlighet att utforska sina begär.
Sverige är som bekant ett av de mest sekulariserade länderna i världen. I den världsomspännande värderingsundersökningen World Value Survey konstateras att vårt samhälle gjort upp med traditionella normer till förmån för värderingar som bygger på individens oberoende. Traditionella normer innebär i ett svenskt sammanhang en kultur som präglats av den lutherska kyrkans inflytande. Med det i beaktande är inte Prekopic förslag förvånande. För henne handlar det om att bryta de dogmatiska förtryckande normer som hon menar att kyrkan lagt på människor.
Det svek en otrohet innebär gäller inte bara partnern utan hela det nätverk av relationer som paret är indraget i.
— Fredrik Wenell
Historiskt har det varit kvinnan som riskerat mest i en tillfällig sexuell relation. Hon fick bära skammen för en graviditet som kommit till utanför ett äktenskap. Men så är det inte längre. Oönskad graviditet kan i dag antingen förhindras genom preventivmedel eller avslutas genom abort. Det anses inte heller längre skamligt att bli gravid utanför en trofast parrelation. De finns alltså inte längre några stora risker ens för en singelkvinna att bli gravid. Otrohet är helt enkelt inte riskabelt på samma sätt som förr.
Prekopic har rätt i att vi är begärande varelser. Hennes krönika är intressant inte minst eftersom den på ett tydligt sätt drar ut konsekvenserna av att låta passionen styra i en individualistisk tid. Det åskådliggör vägvalet mellan två olika sätt att se på hur människan bör handskas med begär. Antingen bör människor följa de egna begären så att hon upptäcker nya outforskade områden (partner) i livet eller så bör begären, eftersom de både är bedrägliga och flyktiga, formas.
[ Det var så mörkt att vi inte såg någon framtid i äktenskapet ]
Den kristna traditionen har förordat att begären ska formas för att träna vissa dygder. Är det bara förtryck, värt att kasta överbord, eller riskerar vi att missa något viktigt om vi går Prekopics väg? Dygder är karaktärsegenskaper som i en gemenskap – samhälle, familj, parrelation eller på en arbetsplats – anses eftersträvansvärda eftersom de bidrar till att stärka gemenskapen. Ingen människa är en fullt ut en autonom individ utan vad vi gör och hur vi lever påverkar dem vi lever i relation till.
De dygder som hör till parrelationen kan därför inte ses bortom andra gemenskaper vi är en del av. Ingen relation står fri från vänner, eventuella barn, föräldrar och övrigt släkt. Om otrohet skulle bli normaliserat skulle det underminera trygga och stabila relationer på fler områden och bidra till försvagade gemenskaper. Det svek en otrohet innebär gäller inte bara partnern utan hela det nätverk av relationer som paret är indraget i. Därför har trofasthet, av kyrkan och samhälle, premierats som den primära dygden.
[ Vänskap är en superkraft som blivit förbisedd i vår tid ]
Men Prekopic missar en ytterligare dimension som inte kan förbises. Vem som är stark och vem som är svag i ett par varierar. Om möjlighet till otrohet finns som ett alternativ är risken att den starke oftare drar det längsta strået. Trofasthet har större möjlighet att vara ett skydd för den svagare parten.
Nu tänker sig Prekopic ett helt annat sätt att konstruera parrelationen och utövar normkritik mot den trångsynta trofasthetsnormen. Hennes mål är att vi ska kunna konstruera parrelationer så att de tål passionerade sexuella relationer vid sidan av. Livet är enligt henne alldeles för kort för att inte få utforska lusten.
[ Paret som ångrade skilsmässan i IKEA-kön: så gick det för dem ]
Men hennes dekonstruktion är utopisk. Otrohet kommer inte att bli det nya goda. Det ska vi vara tacksamma för. Livet blir inte meningsfullt i de kortsiktiga sexuella relationerna där individen får sin lust uppfylld precis som Dagens gästkrönikör och prästen Emma Audas skriver i ett svar i Dagens Nyheter. Den kristna trons svar är att livet snarare blir meningsfullt genom att begären formas så att de blir en del av något som är större än mig och oss.
