”Jag har fått en ny kompis” utbrister fyraåringen stolt. De kan springa snabbt, de tycker båda om godis och de gillar samma superhjältar. Barn är bra på det där med att få nya vänner. Det krävs ofta inte mer än att de är i närheten av varandra, och så att de har lite tid.
För oss vuxna är det där med vänskap lite mer komplicerat. De flesta relationerna som vi omger oss med är mer formaliserade än just vänskapen: make-maka, barnförälder, syskon, kollegor. Alla dessa relationer innehåller någon form av struktur och förutsägbarhet. Men den vuxna vänskapen, den är mer flytande, mindre formaliserad. Psykologen och författaren Katarina Blom talar i sin bok Tillsammanseffekten om att den goda vänskapen verkar präglas av ömsesidighet, umgänge (tid), omtanke och lyhördhet.
Vänskap är svårt, speciellt med tanke på hur mycket vi har att göra. En flytt till en ny stad, krävande studier, barn, partner. Det är inte alltid som vännerna finns med på topp 10 - listan över saker som ska prioriteras. I Sverige svarar 14 procent av befolkningen att de inte har någon nära vän alls. Ingen att ta en fika med, ingen att ringa och fråga om hjälp att flytta, ingen att dela tankar och känslor med. I stället finns där ensamheten, och med den sårbarheten och kanske nedstämdheten.
Att känna sig ensam är något som visat sig vara skadligt både för den psykiska och den fysiska hälsan. I Framtidskommissionens rapport från 2013 skriver regeringens författare att ”social isolering kan vara lika farligt för hälsan som välkända riskfaktorer som rökning och alkoholmissbruk, och farligare än exempelvis fetma och stillasittande”.
Meningsfulla relationer kan bokstavligt talat vara livsviktiga
— Steven Crosson
Speciellt sårbara för ensamheten är männen. Män har, statistiskt sett, färre och svagare sociala kontakter än kvinnor. Särskilt sant blir detta när man tittar uppåt i åldrarna. Redan vid 25 års ålder börjar kurvan som markerar antalet vänner att minska. När medelåldern sen bryter ut blir det inte bättre: det är fixarhelgen som ska motverka stugans förfall; det är träning som ska motverka kroppens förfall. Men tid för vännerna? Tittar man bland män 85+ som är socialt isolerade finner man också den grupp i samhället som är i störst risk för att begå självmord. Här kan meningsfulla relationer bokstavligt talat vara livsviktiga.
[ “Vänskap är en superkraft som blivit förbisedd i vår tid” ]
En reflexiv respons för en person uppvuxen i den sociala ingenjörskonstens Sverige är att staten naturligtvis borde göra något. Socialstyrelsen kan väl lösa ensamheten? Ordinera landstingsorganiserade ensamhetsgrupper? Faktum är att det sistnämnda har testats i forskningsstudier, med nedslående resultat: deltagarna kände sig mer ensamma av att hamna i en stödgrupp. Vänskapen, har det visat sig, är dynamisk och växer fram mellan människor som uppskattar varandras sällskap, inte genom statlig intervention.
Det som verkar fungera bäst är naturliga små gemenskaper där människor möts på ömsesidiga, jämlika villkor. Kyrkor, byalag, föreningar och på arbetsplatser och i skolor. Platser där man kan träffa likasinnade. Och prata superhjältar.
