Polismyndigheten har beslutat att koranbränningar inte längre är tillåtna i Sverige, vilket DN har rapporterat om. Beslutet gäller endast Koranen, och omfattar inte Bibeln, inte Torahn. Skälet bakom beslutet står att finna i det generella säkerhetsläget som Säkerhetspolisen och Polismyndigheten finner vara extraordinär. Alltför många människor, även sådana som inte tvekar att ta till terrorhandlingar, upprörs av brasorna.
På ett moraliskt plan är det lätt att konstatera att det är fel att kränka en annan människa. Det finns inget gott, vackert eller kristligt i att göra andra människor ledsna eller upprörda, särskilt inte när detta sker med enda syfte att åsamka emotionell skada.
Rasmus Paludans koranbränningsturné genom Sverige har skett enkom i just detta syfte, att såra och kränka medmänniskor. Andra hågade brännare har velat sätta stopp för ett svenskt Nato-inträde. Paludans och andra brännares ageranden är ett otvetydigt moraliskt förkastliga och ligger långt bort ifrån den respektfulla ton vi önskar i ett samhälle.
Men allt som är fel kan, och ska inte, förbjudas, något som Dagen tidigare skrivit om på ledarplats. Varken direkt i lag eller genom en bedömning av polisen. Moral, etik och dygd är inte samma sak som juridik. Hur fel vi än menar att en koranbränning är så måste lagen vara vidare än moralen. Och alla religioner behöver vara juridiskt likställda. Det måste finnas frihet för personer att kritisera idéer och trossystem, och ibland även kränka människors och gruppers känslor, även om det för vissa kan göra ont. Även om det för vissa är så provocerande att de inte tvekar att ta till våld. Annars har yttrandefriheten helt förlorat sitt syfte.
[ Steven Crosson: Blasfemilagar är en riktigt usel idé ]
Givetvis ska en prövning ske i varje enskilt fall då en aktion ska genomföras. Säkerheten för demonstranter, aktivister och allmänhet måste kunna garanteras. I det fall då en koranbränning, ett förstamajtåg eller en antiabortmarsch bedöms vara förenad med omedelbar fara ska denna givetvis kunna avstyras.
Men, det polisen nu gör är en mycket underlig säkerhetsanalys som sträcker sig alltför brett och vitt för att vara rimlig. Argumentationen innebär en inskränkning av yttrandefriheten även vid en förmodad, men inte bekräftad, nationell säkerhetsrisk. Detta är en betydligt mer diffus argumentation än att se till säkerheten runt den enskilda aktionen. Varje enskild hädelse mot islam, som en koranbränning innebär, skulle kunna kränka muslimer, någonstans och därmed – med polisens argumentation – innebära fara.
Demokratin ska vara högljudd och stökig, det ingår i dess natur. Det som nu har hänt är att Erdogans krav på Sverige för att öppna dörren till Nato har hörsammats. Yttrandefriheten har inskränkts. Och med detta har den svenska demokratin blivit tystare.
Det är absurt att en religion särbehandlas på det sätt som polisen nu gör. I praktiken innebär polisens ställningstagande, om det skulle stå sig, att det är förbjudet att häda, men bara mot islam. Blasfemilagar är generellt sett en mycket dålig idé. Blasfemilagar riktade mot bara en religion är fullständigt orimligt.
