I artikel efter artikel har man kunnat läsa om hur ofarligt, ja nästintill rekommenderat, det är att skaffa barn med fler föräldrar än två (SvD 9, 10 och 14/2). Visserligen menar en filosof (sic!) att det verkar finnas någon slags gräns vid fem för hur många vuxna ett litet barn kan knyta an till, och det kan vara lite knepigt att rodda umgänget. Men i det stora hela: Vill man skaffa ett barn så varsågod! Singel eller kvinnor i samkönad relation? Inga problem. I Sverige är allt möjligt!
Även om Moderaterna driver på för altruistiskt surrogatmödraskap är det inte tillåtet i Sverige, vilket det finns goda skäl till som ledarsidan skrivit förut. Men även den som inte lever i heterosexuell tvåsamhet kan uppfinna kreativa sätt att lösa längtan efter ett eget biologiskt barn. Åka över gränsen till Danmark, betala surrogatmödrar i Ukraina, gå ihop flera par för att lösa ”barnprojektet” eller adoptera. Vem skulle ha något att invända? I Sverige finns inget rätt eller fel. Det är tillåtet, ja till och med tillrådligt, att göra precis vad som faller en in. Ingen bör fördöma dina livsval så länge de inte skadar någon annan.
Ja, så låter det svenska extremliberala evangeliet. Visserligen kan det vara lite svårt ibland att veta om någon far illa. Lila hårfärg? Om någon blir upprörd är det dennes problem. Men ”skaffa barn” till varje pris befinner sig på en helt annan dimension. Där finns det dem, utan egen talan, som riskerar att fara illa.
I ivern att bekräfta och avstigmatisera allt som inte passar in i en snäv kärnfamiljsnorm, har barnens rättigheter fallit i skymundan. Nej, det handlar inte om att ensamstående eller samkönade föräldrar naturligtvis kan vara fantastiska föräldrar. Det handlar om det uppseendeväckande i att barnets rättigheter i vissa frågor inte väcker något uppseende alls. Trots att Sverige varit ett föregångsland för barns rättigheter, ja till och med gjort lagstiftning av barnkonventionen.
[ Frida Park: Hur ska det gå för surrogatbarnen i Ukraina ]
I långa rosaskimrande reportage skildras i stället kreativa familjebildningar utan att det ens reflekteras över barns perspektiv eller rätt till sitt biologiska ursprung. Inte ens när reportaget oväntat handlar om att flerföräldrarslösningen sprack efter att samarbetssvårigheter uppstod. Inte ens när det skär sig helt mellan pappa, pappa och mamma, mamma som bråkar om vem som ska få mest tid med barnet. Inte ens när ”fosterbäraren” ångrar sig och önskar att hon aldrig skaffat barn på det här viset. Inte ens då ställs frågor kring barnets rättigheter. Det är som att de alldeles upphört att existera.
Det är klart, om någon skulle börja kräva att barnens rätt enligt lag måste sättas i första rummet, till och med före smärtsam barnlängtan, ja då skulle man ju ifrågasätta hur barnvänligt vissa ”barnprojekt” är. Kanske till och med problematisera hela det svenska paradigmet att var och en måste få göra precis vad man önskar. Kanske till och med inse att det finns rätt och det finns fel. Och detta aldrig så mycket som när det handlar om barn.
[ Elisabeth Sandlund: Adoptionsskandal med många offer ]
