Vädjan kommer troligen klinga ohörd. Men är det inte läge för rim och reson, även i abortdebatten? Hur hamnade Sverige här: att sittande regering skriver debattartiklar och förklarar att även om svensk abortlag är helt ohotad behöver den likväl skyddas i grundlagen? Svaret är abortpanik.
Den senaste upplagan av kalabaliken kan sägas vara importerad från USA. När Högsta domstolen upphävde Roe mot Wade, som ledarsidan tidigare skrivit om, gick en chockvåg över somliga delar av världen, särskilt den som tror att allt som händer i USA är lagbundet att ske även här. Men USA är inte Sverige och Sverige är heller inte Polen (ett annat exempel som ofta lyfts).
Samtidigt är abortpaniken ett inhemskt problem. Ja, till och med partiinternt. Kristdemokraternas minne av EU-valrörelsen 2019 är smärtsamt. Partiet red på en sällan skådad framgångsvåg och såg framför sig potentiellt fantastiskt valresultat. Tills Dagens Nyheter skrev att Lars Adaktusson hade röstat på ett för abortförespråkarna svårbegripligt sätt. Meningsmotståndarna var inte svårombedda att, som vanligt, passa på att klistra ”kvinnomotståndare” och ”reaktionära abortmotståndare” på ett KD som i över två decennier med näbbar och klor kämpat för att tvätta bort det oönskade stämpeln. KD sjönk som en sten i opinionen. En mardröm.
[ Lars Adaktusson - Från röstmagnet i KD till utfrusen av egna partiet ]
På en presskonferens talade Ebba Busch med allvarsrösten medan hon viftade med ett abortkontrakt som hon tyckte att alla partier skulle skriva på: abortlagen ska aldrig ändras. Så många fler skrev inte under, men retorikupptrappningen gick inte de övriga partierna förbi som tackade och tog emot och raskt föreslog att ”aborträtten” skulle grundlagsskyddas. Vips hade KD inte bara släppt sin politik om att arbeta för ett grundlagsskydd av ”rätten till liv”. Nu blev partiet, med Busch i spetsen, frontfigurer för att elda på sina Tidökollegor om att grundlagsskydda ”aborträtten”.
Så här befinner vi oss nu. Med en regering som vill ändra svensk grundlag utan någon som helst annan anledning än att Kristdemokraterna ska slippa krishantera ifall någon partist inte hängt med i de nya svängarna. Det vore i och för sig inte konstigt, för det är onekligen en rätt stor förändring partiets politik genomgått. Vad hände med att betona det förebyggande arbetet för att undvika oönskade graviditeter? Vad hände med fokus på en förbättrad sexualundervisning? Från att Ebba Busch tre år i rad motionerat om vikten av abortförebyggande arbete är det i år knäpptyst. Det är tragiskt. Det behövs någon form av politisk kraft som vågar problematisera rådande abortparadigm med både hjärta och hjärna.
Inget parti kommer tyvärr våga säga det uppenbara: KD:s opinionsutmaning är faktiskt inte skäl nog att ändra svensk grundlag. Ja, om så Lagrådet än avråder kommer få partier vara villiga att betala priset det innebär att vara förnuftets röst: att utmålas som ”abortmotståndare”. Hela situationen är ett underbetyg till politikerna. Vilka fler öppna dörrar vill de sparka in? Vilka andra ohotade lagstiftningar bör grundlagsskyddas? Skärpning.
[ Frida Park: KD vill alltså inte ens förebygga oönskade graviditeter? ]
