Nedsjunkna i den guldfärgade soffan sitter en TV-kock, en sångerska och så Micael Bindefeld med make. På bästa sändningstid ler och frågar programledaren Carina Bergfeldt om parets barnlängtan, hur de gick till väga för att via surrogatmödraskap skaffa sig barn.
De åkte till USA, får vi veta. För där är det ”en etablerad business” för en kvinna att bära barn åt andra. Inga problem. Frivilligt var det absolut. Pengarna var inte huvudsaken för ”flickan”. Dessutom så är det inte i USA som i Ukraina eller i Indien. Det är, berättar Micael Bindefeld, mer kontrollerat i Amerika.
Innan det var dags kunde paret välja på genetiska attribut, så som ”bra längd”, bollsinne och surrogatmammans etnicitet. Så kom ett barn till världen. Och de kritiska följdfrågorna lämnar Bergfeldt och SVT oss utan.
Bland många par, både hetero- och homosexuella, finns en genuin och djup barnlängtan. Det är lätt att känna sympati med alla de barnlösa som högst av allt vill fylla hemmet med stök, blöjor, leksaker och kärlek. Likväl framhäver den hårt kritiserade intervjun i SVT hur djupt etiskt tvivelaktigt det är med surrogatmödraskap. Ord som business, pengar, frivillighet och jämförelsen med prostitution gör att var och en bör stanna upp.
Detta är ingen liten sak: ekonomiska incitament som kan komma att utnyttja kvinnor i en svår social situation; genetisk design av mänskligt liv utifrån förmögna pars preferenser. Det är problematiskt. Det är dystopiskt. Det är fel.
[ Frida Park: Hur ska det gå för surrogatbarnen i Ukraina? ]
