Sverigedemokraten, tillika ordföranden i riksdagens justitieutskott, Richard Jomshof ger i sitt svar i Dagen uttryck för en besynnerlig syn på böneutrop och klockringning, men framför allt på religionsfrihet.
Vi tycks behöva fastslå vad religionsfrihet är. Jomshof menar att religionsfrihet är friheten från religion, snarare än friheten till religion. Detta är en mycket originell definition. Förenta nationerna (FN) definierar i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna religionsfriheten som att ”i gemenskap med andra, offentligt (!) eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Det vill säga frihet till religion. Eller för den delen friheten att inte utöva någon religion alls. Vidare finns i de mänskliga rättigheterna även skyddet av yttrandefriheten som syftar till att möjliggöra för människor att yttra sig, att sprida information och idéer. Båda dessa fundamentala rättigheter skyddar bruket av religiöst ljud i offentligheten, så som ringandet av kyrkklockor, psalmsång, böneutrop, lovsång och gatuevangelisation. Någon frihet från att höra eller se det som man inte nödvändigtvis håller med om finns inte, tack och lov.
De mänskliga rättigheterna syftar till att skydda alla människors friheter, även de som har en religion till vilken vi själva inte tillhör. Det betyder att buddisten får leva med att frälsningssoldaten sjunger på torget, ateisten får acceptera att Svenska kyrkan ringer in till gudstjänst och justitieutskottets ordförande får finna sig i att minareten kallar till fredagsbön. Det betyder inte att vi därför därmed behöver köpa allt i vår grannes livsåskådning. Absolut inte. Tolerans är inte samma sak som gillande. Men alternativet till ett tolerant samhälle är återgången till en tid när endast en världsbild, en religiös åskådning tilläts. Så som Sverige under stormaktstidens ortodoxi då såväl katolicism som judendom var förbjudna att utöva. Eller som varit fallet i 1900-talets totalitära stater.
Någon frihet från att höra eller se det som man inte nödvändigtvis håller med om finns inte, tack och lov.
— Steven Crosson
Visst är det så att det finns en tradition av ringande av kyrkklockor i Sverige. Dock är kyrkklockan på intet sätt en neutral kulturyttring, som Jomshof tycks tro. För den oinvigde kanske det kan tyckas som att kyrkklockan är en sedvänja fri från religion, men kyrkorna ringer in till bön. Klockorna uppmuntrar till att ta del av gudstjänsten. Kyrkklockorna uppmanar att komma närmre Gud. Skulle man följa Jomshofs logik att det finns en frihet från religion måste också kyrkklockorna tystna. Annars faller hans resonemang. Då måste all form av religiöst ljud upphöra. Annars kan ju människor bli kränkta, påverkade eller utsatta för ”förtryck”.
[ Steven Crosson: Blasfemilagar är en riktigt usel idé ]
Man behöver verkligen inte gilla islam, varken som kulturyttring eller som religion. Islam har en historia som under perioder präglats av förtryck av religiösa minoriteter, våld mot oliktänkande och en bristfällig respekt för människovärdet. Inom dagens islam finns flera traditioner och värderingar som är djupt problematiska och som måste göras upp med, något Dagens ledarsida varit mycket tydliga med: Det behöver vara möjligt att konvertera från islam; muslimer måste acceptera att även deras religion och deras religiösa texter kan kritiseras och hädas; muslimskt motiverat våld hör inte hemma i ett demokratisk samhälle; en förtryckande islamsk kvinnobild måste upphöra; det är oacceptabelt att så många unga utsätts för hedersförtryck.
Demokrati innebär att minoriteters rättigheter respekteras. Det gäller för såväl muslimer, frikyrkliga, Jehovas vittnen som andra grupper. Det är så ett gott samhälle skapas. Att börja begränsa, eller till och med förtrycka, minoriteters rättigheter – oavsett vilken minoritet – och enbart värna majoriteten vore djupt olyckligt.
Dessutom borde det inte förvåna någon att en kristen tidnings ledarsida hellre skulle se att alla skulle vilja bli kristna och hörsamma klockringningar snarare än böneutrop. Men likväl ligger principen om religionsfrihet fast. Varje gång någon skickar in en ansökan om att få tillstånd om böneutrop ska denna prövas enligt gällande lagar, regler och föreskrifter. Om till exempel boende i närheten riskerar att störas ska en sådan ansökan naturligtvis inte godkännas. Men ett generellt förbud är fel väg att gå. Därför får justitieutskottets ordförande minsann lov att stå ut med att han kan komma att höra religiösa ljud då och då. Allt annat är nämligen en orimlig inskränkning av religions- och yttrandefriheten.
