Varje gång kyrkor gör politiska utspel öppnar de sig för kritik. Det går inte att undvika med mindre än att de blir tysta och enbart sysslar med det inomkyrkliga och själavårdande. Men evangelium handlar om att stå på de utsattas sida och att vara en röst för den som ingen egen har. Kristen tro är oundvikligen politisk, om än inte partipolitisk.
Som Dagens ledarsida tidigare skrivit är det ett problem för Svenska kyrkan att politiska utspel, pressmeddelanden, kyrkomötesbeslut och remissvar parkerar henne stadigt i ”vänsterfållan”. Dels riskerar det att göra så att medlemmar inte känner sig hemma i den egna kyrkan. Och dels riskerar kyrkan att tappa legitimitet om hennes ställningstaganden lätt kan avfärdas som ”vänster”.
Visst kan man ha förståelse för att ärkebiskop Martin Modéus i en kommentar till Dagens dokument hellre vill skjuta budbäraren än att reflektera över hur det kommer sig att de politiska utspelen ofta hamnar åt vänster och vilka konsekvenser det kan få för kyrkan. Men reflektionen är högst nödvändig.
I Dagens genomgång framkommer det tydligt att kulturradikala MP och ytterkantspartiet V i högst grad håller med om Svenska kyrkans politiska utspel. Minst håller SD med Svenska kyrkan – ingen särskilt stor överraskning där. Men även de stora maktpartierna, S och M, håller i nästan lika låg grad med om utspelen. Hur går det ihop med kyrkoherde Annika Borgs resonemang om att vänstervridningen beror på att Socialdemokraterna är störst i kyrkomötet?
[ Moderaten och vänsterpartisten: Vi är inte förvånande att V och MP toppar statistiken ]
Att det är partierna längst till vänster som applåderar utspelen bör oroa Svenska kyrkan. Samtidigt hade det varit än mer oroande om det hade visat sig att Svenska kyrkan i allt väsentligt strök de stora partierna S och M medhårs. I så fall hade det kunnat vara en indikator på att hon i alltför hög grad lierat sig med makten i stället för att vara den nödvändiga motkraft som kristenheten alltid måste vara oavsett vem som styr landet.
Till syvende och sist är en stämpel om höger, vänster eller mitt emellan mindre viktigt så länge kyrkan klart och tydligt förankrar sina utspel i evangelium, i försvaret av människovärde och de utsatta. Det är när den kopplingen inte är uppenbar som problemen uppstår.
Ett exempel: Av dåligt samvete gentemot det samiska folket engagerar sig dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén och Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, emot ett företags gruvdrift i Kallak. De frågar: ”Vem betalar priset för den gröna omställningen”. Det är en rimlig fråga, men svaret borde inte vara: någon annan, i ett annat land, där arbetsrättsliga rättigheter eller klimathänsyn inte existerar. Hade inte kyrkan lika gärna kunnat ta ställning för en ansvarsfull utvinning i Sverige?
En annan svårbemött kritik är den att Svenska kyrkan riskerar att bli populistisk om hon inte också tar ansvar för hur förslagen ska genomföras. Ska kyrkan formulera en kristen skuggbudget? Det hade ju varit spännande. Men trots risken att bli kallad populist måste Svenska kyrkan, precis som alla kristna, stå upp mot orättfärdighet utan att avkrävas exakta paragrafer och balansräkningar. Något måste väl ändå politikerna ha att göra?
Uppdaterat: En tidigare version innehöll felaktiga uppgifter om gruvan i Kallak.
[ Dokument: Är Svenska kyrkan vänster eller höger? Så matchar partierna med kyrkans politiska förslag ]
