De katolska biskoparna i Norden ger, som Dagen skrivit om (28/3), under fastetiden ut herdabrev. Det femte herdabrevet tar upp könsdysfori. Det är en fascinerande balansakt de genomför. Att å ena sidan håller de fast vid kyrkans lära, å andra sidan möter de den sekulära opinionen med en respektfull ton. Och de lyckas i mångt och mycket, kanske inte den meningen att alla kommer bli nöjda, men genom att visa hur ett respektfullt samtal kan föras som utgår från helt olika idéer om vad en människa är.
De för fram sin egen hållning med självsäkerhet och samtidigt med stor ödmjukhet. De förklarar att en kristen syn på människan inkluderar kroppen. Människan är Guds avbild och den kroppsliga existensen är alltså en gåva vi får ta emot. De vänder sig emot att vi på ett enkelt sätt kan välja det kön man vill vara, men utan att utesluta att det för en del personer kan vara en kamp. De för fram det i ett tonläge som inte är präglat av polemik, snarare konstaterande.
De börjar med att instämma och bejaka de ideal som regnbågsflaggan står för, inkludering och alla människors lika värde. Men genom att tydligt stå fast i den kristna traditionen, utan att tvinga den på andra och samtidigt bejaka de grundläggande idealen som vår samtid omhuldar, ställer de frågan tillbaka till det sekulära: Innebär regnbågsflaggan att ni också bejakar och inkluderar rätten för oss att uttrycka vår tro?
[ Steve Crosson: Feltänk att helt frikoppla biologi från kön ]
