I Sverige finns en snedvriden dödshjälpsdebatt där felaktiga föreställningar i onödan gör människor rädda för döden. Förr eller senare konfronteras vi alla med det faktum att livet kommer att ta slut. Somliga får en längre tid att fundera och brottas med frågan medan andra möter en plötslig död. När vi drabbas av svår sjukdom som modern läkarvård inte längre kan bota väcks en rad frågor kring livet och döden. Det handlar om att låta sjukdomsförlopp ha sin gång eller få möjlighet att själv gripa in och påverka genom att avsluta livet i det som kallas dödshjälp. En modell som dödshjälpsförespråkarna pläderar för är att man ska ha rätt till dödshjälp om man förväntas ha ett svårt lidande upp till sex månader (Oregonmodellen). För den som räknar med att kunna leva två år eller kanske mer ska man då först leva ett och ett halvt år för att sedan komma i fråga för dödshjälp? Skalan är glidande och gränserna otydliga.
Föreställningen är att den enskildes makt ökar över livet om dödshjälp införs. Risken är uppenbar att det i stället är vårdens makt som ökar. En svag och utsatt person som litar på vården kommer också att lyssna på en eller flera läkares bedömningar och sen fatta sitt beslut. Men olika läkare gör ibland helt skilda bedömningar.
Tidsandan innebär att många människor utvecklar ett extremt kontrollbehov. Tanken på att avsluta livet utan full kontroll blir därför för många krisartat. För andra handlar det om en felaktig bild av att döden alltid skulle komma genom ett svårt lidande. Inte minst att sjukdomen ALS leder till svår kvävning. Sjukdomen i sig är ett lidande, men i de allra flesta fall inträffar döden genom att man blir smärtfri, blir mer omedveten, man somnar och döden inträffar lugnt utan kamp. Detta visar en registerstudie från USA och Kanada med över 1000 ALS-patienter. Över 90 procent dör en fridfull död. Hur ofta har vi hört detta i debatten?
[ Frerdrik Wenell: Dödshjälp är en fråga om människosyn ]
Sjukvårdens uppgift är att lindra, läka och bota. Att då samtidigt förvänta att den ska hjälpa till att aktivt avsluta människor liv är problematiskt. Den stora skillnaden för den palliativa vården i dag mot för 20 år sedan är dramatisk. Den palliativa vården är del av den reguljära vården och den specialiserade vården finns vanligtvis inom Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). När den fungerar som den ska samarbetar ett helt team av specialiserade läkare sjuksköterskor, arbetsterapeuter och dietister. Problemet är att den fortfarande är ojämnt utvecklad. Detta har ledarsidan tidigare skrivit om (2/8 2022).
Regionerna Stockholm och Östergötland är föregångare. På många håll fungerar den palliativa vården utmärkt, men inte överallt, vilket visar att det finns ett uppenbart systemfel. Oavsett var du bor i landet måste det finnas rätt till avancerad palliativ vård. Allt annat är oacceptabelt.
Över 90 procent av ALS-patienterna dör en fridfull död. Hur ofta har vi hört detta i debatten?
— Lennarth Hambre
Palliativ vård utvecklades från början för svårt sjuka cancerpatienter som fick en bromsande behandling. Många tror felaktigt att när man skrivs in i palliativ vård så dör man tidigare. En studie från 2010 visar att när man jämför grupp som fick traditionell cancerbehandling med grupp som till den behandlingen också fick palliativ vård levde den senare gruppen längre. Även människor som kommer att avsluta livet med den pågående sjukdomen kan få en meningsfull livsförlängning med god palliativ vård. Hörs det i debatten?
Studier av Marit Karlsson, överläkare och docent vid Linköpings universitet, menar att mycket av debatten förs av friska människor. Hennes studie beskriver i stället människor i livets slutskede. I djupintervjuer framkom att viljan att leva kan växla från dag till dag ibland kopplat till hur den palliativa vården lyckas ge smärtlindring. Många upplevde att livet var meningsfullt, både de med och de utan en tro. Patienterna uttryckte en rädsla för att om dödshjälp skulle vara tillgänglig finns risken att man inte skulle kunna stå emot eventuella påtryckningar då ett beslut inte bara berör dem själva utan hela familjen och andra nära anhöriga.
[ Frida Park: Tvärsäkert prat om dödshjälp skrämmer mig ]
Det finns alltså goda skäl till varför en lång rad sammanslutningar för läkare både globalt, i Europa och i Sverige samt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd säger antingen nej till dödshjälp eller att de ser stora problem. Dödshjälp skulle strida mot läkarnas etiska regler och därför medverka till en etisk kollaps.
Visst behöver vi rätta till systemfelen inom vården och bygga ut den palliativa vården överallt. Men redan i dag får de allra flesta en värdig vård i livets slutskede, med god smärtlindring. Det behöver höras i debatten! Vårdens uppgift är att skapa bästa möjliga förutsättningar för alla människor - hela livet. Vi bör akta oss för att ge oss ut på okända, osäkra och i vissa fall farliga vägar. Livets gräns är inte till för att dras med mänsklig hand.
[ Dagens ledarredaktion: Låt ropen skalla ge livshjälp åt alla ]
