I år firar vi påsk i en värld där krigen fortsätter att skörda sina offer. Tyvärr har vi nästan vant oss vid rapporteringen om kriget i Ukraina. Och kriget mot befolkningen i Myanmar har vi sedan länge glömt, konflikterna i Etiopien och Somalia vet vi inte så mycket om mer än att lidandet är stort.
När pingstledaren Daniel Alm predikade inför studenterna på pastorsutbildningen på Akademi för ledarskap och teologi nyligen påminde han om att det inte bara är på makroplanet det pågår krig. Det gör så även på andra nivåer i vårt samhälle. I år firar vi påsk i ett samhälle där konflikterna kommit allt närmare. Det pågår gängkrig i våra förorter. Allt yngre ungdomar, numera även barn, dödar varandra. Vårt samhälle är fullt av krig.
Det är inte bara i förorterna som bataljer utkämpas utan också i sociala medier skrivs hatiska budskap från trygga medelklassoffor. Retoriken är uppskruvad och allt som oftast dödas motståndarna med argument som inte sällan riktar sig mot person snarare än sak. Människor utsätts för illasinnade personangrepp.
Det är lammet som är den röda tråden genom bibeltexten, inte lejonet.
— Fredrik Wenell
På det personliga planet pågår ett existentiellt lågintensivt krig. Häromveckan fick vi till exempel höra att en tredjedel av alla män mellan 18–30 år för en kamp mot en upplevd meningslöshet i livet. Vi har en ökad rapportering om upplevd psykisk ohälsa. Många unga tjejer för ett krig mot osunda kroppsideal som leder till att de späker sig själva.
Kriget pågår på många nivåer och frågan tränger sig fortfarande på. När kommer krigen ta slut?
Men i kyrkorna firar vi ändå påsk.
På skärtorsdagens gudstjänster kommer texterna att höras om att Jesus valde, trots dödsångest, att fullfölja sin vandring mot korset. På långfredagen är det texten från Jesaja 53 som står i centrum. Profeten som trotsigt proklamerar att lammet, Jesus, inte ger ifrån sig ett ljud när han bärs fram till slakt. Han gjorde inte ens motstånd trots att han hade all rätt på sin sida. Han var utan synd – ändå valde han dödens väg.
Jesus har all makt att förinta sina motståndare men låter sig dödas för vår skull. Det är lammet som är den röda tråden genom bibeltexten, inte lejonet. Det är Gud som handskas med det onda. Det är lammet som besegrar ondskan.
Men kan ett lamm verkligen besegra krigen och ondskan?
Ibland talas det om att hamna på rätt sida om historien. I Uppenbarelsebokens femte kapitel står det att det är lammet som blivit slaktat som är värd all lovsång och ära. Aposteln Johannes förväntade sig ett lejon, men det visade sig att det var lammet han väntade på. Det är han som har nycklarna att öppna livets bok. Bibelns budskap om hur fred ska uppnås går emot alla de föreställningar vi har till vardags. När Gud är som mest segerrik hänger han på ett kors. Där finns hoppet om att en värld utan krig är på väg.
[ Steven Crosson: Livet allt mer meningslöst ]
Kyrkorna vet att de stora despoterna och deras riken har kommit och gått. Ingen av dem har till slut stått på rätt sida om historien. Vi minns dem genom historieskrivningen men deras riken har gått under. Mot den bakgrunden är det fascinerande att vi år efter år, sekel efter sekel i mer än 2000 år varje långfredag har samlats för att påminna oss om en avrättning. Kyrkan vet nämligen att det inte slutar där – döden kunde inte hålla honom i sitt grepp. Han var utelämnad till makterna men de kunde inte behålla honom. Återigen kommer vi i gudstjänsterna få höra budskapet om att döden inte kommer segra. Uppståndelsens morgon är nära. Från död till liv.
Men vad hjälper det mot krigen? Som kyrka kan vi varken göra slut på de personliga eller de globala krigen. Det är inte de militära medlen eller ickevåldsmotståndet som till slut kommer upprätta freden. Det kyrkan kan göra är att tillsammans med Kristus fortsätta stå på de förtrycktas sida. För vi vet hur historien kommer sluta: Den Gud som har skapat allt kommer att upprätta allt och ge de förtryckta deras frihet.
Det är vad påskens budskap vittnar om – genom död till liv, från ett kors till en tom grav. Påskens budskap handlar inte om att krigen omedelbart kommer ta slut men inbjuder oss att trotsigt våga hålla fast vid att döden inte är slutet, och att de despotiska makterna inte kommer att ha sista ordet.
Kyrkan bekänner i tro att det är det slaktade lammet, den befriande makten, som till slut kommer visa sig vara på rätt sida om historien. Och du och jag är inbjudna att i väntan på den slutgiltiga upprättelsen lida med dem som lider, sörja med dem som sörjer – för det är ett tecken på den upprättelse som är på väg.
